onsdag 29 augusti 2018

Om det blinda totalitära Sverige

Nyheter måste användas för att förändra samhället och påverka människor. Om nyheterna är objektiva, och endast avsedda för att informera, är nyhetsrapporteringen konservativ. I ett litet land som Sverige har en tidning av Dagens Nyheters storlek en oerhörd styrka. 

Vi kan på egen hand förändra den allmänna opinionen. […] Ett litet land har inte råd med individuella personer som har egna åsikter. Det måste finnas en grupp. Och eftersom svenskarna reagerar i grupp är de lättpåverkade.

Olof Lagercrantz, chefredaktör för Dagens Nyheter 1960-75.


Källa: The New Totalitarians (1972).

En relativt okänd men högaktuell bok om Europas motsvarighet till Nordkorea - Sverige. 

(Texten nedan är upphittad på Facebook, men något modifierad av mig).

Boken som texten nedan handlar om hittar du här på engelska och nedan är omslaget:


1984 närmar sig med stormsteg (Kina verkar ligga något före, men det kanske beror på ideologi). Se härVi verkar ju kommit en bit på väg vi också, med tanke på bl.a. den senaste tidens Facebook-censur initierad och koordinerad av Sveriges totalitära kulturmarxistiska regering.
Nedan följer ett avsnitt från den svenska översättningen av "The New Totalitarians" med titeln ”Det blinda Sverige" av Roland Huntford (1971). Länk till boken här (Filen är nästan 200 MB stor).


Huntford var gift med en svenska och var under åren 1961 – 1974 stationerad i Stockholm, som korrespondent för den brittiska tidningen The Observer. 
Efter att han lämnat Sverige år 1974 gjorde han sig ett namn inom polarforskningen, men dessförinnan hällde han en rejäl skvätt ättika i den svenska sockerkakssmeten. 

Huntford beskrev Sverige som en lightversion av George Orwells ”1984” eller kanske Aldous Huxleys ”Du sköna, nya värld”. 

Efter ett nästan 40-årigt socialdemokratiskt maktinnehav menade han att svensken hade indoktrinerats till att bli ett med staten. Hans mor var ryska och Huntfords uppfattning var att Sverige mera liknade andra öststater än övriga Europa.

Jämförelsen var inte gripen ur luften. Huntford behärskade ryska och hade bedrivit studier i bolsjevismens tidiga historia. 

På tal om bolsjevismens tidiga historia, se den nästan två timmar långa dokumentärfilmen av Jüri Linna nedan. Se den för att förstå Europa, och framför allt Sverige, av idag.



Huntford arbetade mer som en forskare än som en journalist och det tog honom tre år att skriva ”The New Totalitarians”. 

De första 18 månaderna ägnade han sig åt att läsa in sig på svensk historia. 

Därefter intervjuade han ett åttiotal svenska beslutsfattare som till hans förvåning var ytterst samarbetsvilliga. Flera av dem blev senare förskräckta över det som Huntford skrivit och ansåg sig felciterade. 

Expressen skrev en serie artiklar som den 29 januari 1972 resulterade i en dementi från Statsrådsberedningen. 

Då protesterade Olof Palme, Ingvar Karlsson, Sven Moberg och Camilla Odhnoff under rubriken ”Det har vi aldrig sagt”.”

Den nya socialismen finansieras med hjälp av världens högsta skattetryck. I den form som Sverige har utvecklat, verkar de nya totalitärerna med både morot och piska. Genom övertalning och manipulation.

De mycket rika kan utnyttja avdrag. Dom fattigaste får bidrag. Det har redan visat sig vara mycket effektivare än de gamla socialistiska systemet, som förbjöd själva kapitalismen, och var beroende av våld

Vad svenskarna begär istället är välstånd och inget annat. De har konditionerats till tron på att deras materiella säkerhet är en gåva av staten. Och de betraktar politisk träldom som ett nödvändigt villkor och ett hyggligt pris för välståndets fortsättning.

Språket har manipulerats på så sätt att det har blivit praktiskt taget omöjligt att ge uttryck för opposition, särskilt när det gäller staten och kollektivet.

”När vi söker efter uppfyllda profetior kan det ha sin nytta att göra en exkursion till ”År 1984”. 

Svenskarna har bevisat makten hos den form av betydelseforskjutande manipulationer som Orwell kallade ”ny-tal”: forändrandet av ord till att betyda någonting annat.

På så vis kan tänkandet dirigeras och icke önskvårda uppfattningar elimineras genom att vi berövas möjligheten att uttrycka dem.

”Frihet” betyder i Sverige ännu inte som hos hjärntrustbarnet i Orwells Sanningsministerium ”slaveri”, men det inkluderar faktiskt ”underkastelse” – och därmed har ett effektfullt ord i oppositionens vokabulär blivit neutraliserat.

På samma sätt har det blivit utomordentligt svårt att tala om staten i annat än i högaktande termer, emedan alla ord på detta ämnesområde blivit positivt laddade. 

Regeringen är mån om att överallt ha kanaler för indoktrinering och propaganda. 

I slutanalysen blir syftet med agitprop detsamma som hos Orwells tankepolis eller Huxleys kontrollanter: kontrollen över tänkandet.

Det var mycket få som var i stånd att känna igen indoktrineringen i den språkliga manipuleringen. I ordets egentligaste bemärkelse hade folket genomgått hjärntvätt.

Samförståndets princip styr allting: den privata konversationen, det intellektuella livet och statens regerande.

Det finns ett konspiratoriskt drag i Huntfords uppfattning av hur makten fungerar i Sverige. 

Han menar att det är ungefär trehundra personer som alla känner varandra och som tillhör ett ”spindelvävsnät” av likasinnade. 

De har strängt privata möten om vilka det aldrig rapporteras i massmedia. Det är där den politiska dialogen äger rum medan riksdagsdebatten mest är ”taktisk svada”. 

Det som möjliggör för detta nätverk att fungera och så totalt regera Sverige är samförståndsandan. 

Det betyder också att de fåtaliga dissidenter som finns saknar betydelse. De kommer aldrig in i maktens inre cirklar och de har rent allmänt svårt att göra sig hörda.

Svenskarna har en närmast ömsint relation till överheten och förstår därför inte demokratins innersta väsen, som är att skapa samhället genom politisk dialog: 

De är fullständigt tillfreds med att lämna landets styrelse och skötsel åt byråkraterna, under förutsättning att fasaden är korrekt klädd”.

Inte heller hade Huntford särskilt mycket till övers för svenska universitet. De var totalt kapade av socialdemokratin och vänstern och utgjorde förgreningar av den statliga byråkratin. 

Den akademiska friheten var bara en retorisk fras, om ens det: ”Akademisk frihet har aldrig förekommit i Sverige: oberoende universitet skulle ha förhindrat tankekontrollen och var därför inte önskvärda.” 

Om svenska journalister tyckte han ännu sämre. De skiljer sig från sina kollegor utomlands på följande sätt:

Behovet av att förses med ett lager godkända åsikter är ett särdrag hos den svenska pressen och övriga massmedia.

De agerar som en hjord.

De är konformister till övermått och önskar bara att befordra det allmänna samförståndet.

Det finns ingenting av den självrannsakan och efterprövning av grundprinciperna som annars ‘plågar’ västerlandet.

Svensk press saknar den vitalitet och kritiska problemuppställning som kännetecknar den bästa anglosaxiska pressen; den är obligatoriskt samstämmig i en direkt förfärande grad – och detta i ett land där det skall härska yttrandefrihet. 

Pressen stöder allt som systemet bygger på; den viktigaste grundvalen är samförstånd, men den täcker allt annat också.

Det är praktiskt taget omöjligt för någon som opponerar mot regeringen att få göra sig hörd. Radio och TV har förvandlats till partiets och statens lydiga tjänare.

Bedömt uteslutande efter sina olika massmedia verkar Sverige som om det styrdes av en tolerant, manipulerande diktatur.

Medierna gör ett intryck av att finnas till för att indoktrinera en bestämd synvinkel.

Det finns ett bestämt område av tolererade åsikter, och det är litet och trångt; ve den som inte håller sig inom dess råmärken! (idag kallad "åsiktskorridoren").

Det verkligt intressanta och skrämmande är att så mycket av det som Huntford skrev för över fyrtio år sedan stämmer in på dagens situation. 

Den stora skillnaden är att Huntford förklarar 1970-talets Sverige som ett resultat av ett långt och i det närmaste totalt socialdemokratiskt maktinnehav.

I Sverige har personligheten blivit undertryckt. Kollektivet dyrkas på individens bekostnad. 

Författaren vet vad han talar om. Han arbetade 8 år i Sverige som tidningen The Observers korrespondent.

Och nej, Sverige har ALDRIG varit en demokrati. 

Här kan du läsa om de principer som styrt Sverige ända sedan frimurarna Hjalmar Branting, kung Gustav V och Marcus Wallenberg sr. skapade den synarki (gemensamt styre) mellan den politiska makten, storkapitalet och det dominerande näringslivet under VK1 och 1920-talet (som kulminerade med mordet på Kreuger i Paris 1932).
  
Om detta kan ni läsa om i boken "Sverige, en synarkistisk modell" (länkat ovan) av Tore Fredin som i många år arbetade med underlaget till sin bok. 

Skaffa den och läs den så kommer ni att förstå att den "representativa demokrati" som vi har i Sverige är en teater där partierna väljer ut de lydiga lakejer som de placerar på valsedlarna, och väljarna har INGA kunskaper om dessas kunskaper, erfarenheter eller andra kvalifikationer för att styra ett land.

De som kommer in i riskdagen (medveten felstavning) följer slaviskt de order som de får från sina bossar i "regeringen" och besluten präglas därför av den maffia som för ögonblicket har makten under en mandatperiod.

Denna situation där riksdagsledamöterna är underkastade diktaten från partiledaren finns utmärkt beskriven av två kvinnor, den ena moderat och den andra centerpartist. 

Den moderata ledamoten av riskdagen Anne-Marie Pålsson har i sin mycket intressanta bok "Knapptryckarkompaniet" beskrivit skurken Reinfeldts partidiktatur som var allt annat än demokratisk.

Skådespelaren Solveig Ternström råkade ut för samma sorts partidiktatur inom Centerpartiet där hon kom in i politiken och beskriver denna beklämmande upplevelse i boken "Dagbok 2008-2014 - Från Dramaten till Riksdagen". 

Den som vill förstå VARFÖR svensk politik inte stämmer med lögnerna under valkampanjerna bör i eget intresse läsa dessa två böcker.


De flesta svenskar har ingen aning om de mekanismer som format den svenska politiken under många årtionden, eftersom detta kräver långa och djupa studier och givetvis en förmåga till självständigt tänkande istället för att hela tiden kritiklöst konsumera och svälja den tillrättalagda version som media i symbios (samexistens) med politikerna pumpar ut till medborgarna. 

Medborgarna i Sverige behandlas som sig bör i en totalitär stat. Ingen bryr sig om att fråga folket så som det uttrycks i regeringsformen "all makt utgår från folket".

Tino Sanandaji skriver i denna artikel:

Sveriges befolkning var länge unikt homogen. 1930 var 1% av befolkningen utlandsfödd, 1960 var 1,7% födda utanför Norden och 1980 var 0,9% födda utanför Europa. De senaste 25 åren har invandringen till Sverige varit extremt stor. 2016 var 993.784 st, 10 % av befolkningen, född utanför Europa. 2017 var 18,5 % utlandsfödda och andelen födda utomlands/svenskfödda med båda föräldrarna födda utomlands var 24,1 % !!

Denna befolkningsmässiga förvandling genomförd på bara en generation är en av de största samhällsförändringarna någonsin. Men ingen djupare analys av det framväxande mångkulturella samhället har någonsin gjorts av de som fattar de avgörande besluten. Därför finns nu ingen politisk fråga som är mer i behov av granskning än denna. 

Ingen annan fråga har så djupgående konsekvenser för samhällsutvecklingen. Därför bör invandringspolitiken prioriteras högt då man väljer vilket parti man lägger sin röst på. Man har all rätt att stödja liberal invandringspolitik.

Men de som gjort denna förvandling möjlig gör sitt yttersta för att dölja fakta om vad detta innebär för samhället. Därför följer nedan 10 centrala fakta som alla bör känna till om dess
konsekvenser. 

Kritiken i texten är inte riktad mot invandrarna utan mot de som driver den extrema invandringspolitiken. 

Denna text om sanningen om "utanförskapslinjen" är främst avsedd för att vidarebefordra till de 87% som vid valet -14 röstade på något av de 7 riksdagspartier som genomfört utanförskapslinjen, varav en hel del gjorde det av den enda anledningen att de är okunniga om konsekvenserna av utanförskapslinjen. Alla siffror finns bekräftade i referenserna.

Sanningen är att mångkulturalismen har redan raserat folkhemmet. Det är omöjligt att återställa Sverige. Att Sverige blev mångkulturellt var aldrig ett beslut som utgick från det svenska folket självt. I själva verket var det etniska aktivister som lanserade idén om det mångkulturella Sverige. 

I synnerhet från judiskt håll men även från estländare, finnar och samer. Allt började med en artikel i DN i november 1964 av den judiske aktivisten David Schwarz, men det är en annan historia som du kan läsa om i denna bok "Hur Sverige blev en mångkultur" av Meister Eckehart.

Man måste kanske vara utlänning för att se på Sverige som det är. Detta handlar om en bok som skrevs 1971 och som redan då beskrev det dystopiska Sverige som landet är idag. Dimensionen mångkultur tillsattes undergångssmeten år 1975 då en enig riksdag antog proposition 1975:26 att det homogena Sverige skulle bli mångkulturellt. Redan då var alltså Sveriges ledande politiker högförrädare mot folket som givit dem förtroendet att leda landet.

Svenskarna är kanske världens dummaste folk som Knut Lindelöf skriver i denna artikel?

Världens dummaste folk? Så blir de godtrogna svenskarna grundlurade (Ebes förlag) av Sven Ruin. 

Temat i boken är att svenskarna låter sig luras av politiker, myndigheter, medier och företag på ett sätt som håller på att föra landet helt ur kurs och sätta demokratin och självständigheten ur spel.

Läs också här om hur socialdemokraterna blev ett landsförstörande extremistparti tillsammans med miljöpartiet. 

Läs detta inlägg om Sveriges största statsförstörande parti (S) och läs här om hur socialdemokraterna, precis som Nazityskland gjorde, sponsrar Muslimska brödraskapet.

Se långfilmsdokumentären "A Swedish Elephant" om dårhuset Sverige:



Den ljusnande framtid är vår? Skulle inte tro det...