fredag 15 december 2017

Om fördumningen i politiken och den formella demokratin - Gästinlägg

Olle Ljungbeck, 85 år, fortsätter sin serie gästinlägg om det samtida Sverige. Över till Olle:

Socialminister Annika Strandhäll; "Vi står eniga bakom pensionsuppgörelsen". Eniga!

Men vad säger medborgarna och var tog demokratin vägen?

Regeringen och Alliansen säger sig nu ha gjort upp om att höja lägsta uttagsåldern för pension till 64 år. Detta gör man trots att vi har val nästa år!

Visar detta på någon som helst respekt för demokratin?

Eftersom det är en fråga som berör hela svenska folket skall den enligt grundlagen (läs förarbetena) föreläggas folket i val eller folkomröstning. Men som vi sett sedan tiden efter EU-inträdet urholkas demokratin alltmer och är i dag endast formell.

Hanteringen av pensionsförändringarna sedan införandet av ATP är en god mätare på hur demokratin utvecklas eller inte utvecklas.

Några exempel:

Nytt pensionssystem 1960, ATP. En jämförelse mellan å ena sidan om hur ATP
och å andra sidan det "Nya pensionssystemet" 1994 kom till visar på en tydlig
demokratisk förändring.

ATP- systemet genomfördes efter en enorm
informationsinsats och folkomröstning. Det "Nya pensionssystemet" 1994 däremot,
togs i stort sett bakom lykta dörrar och folket fick ingen information före beslut.

Trots att vi har riksdagsval om nio månader struntar regeringen och allianspartierna i detta i dag och fattar beslut redan nu om införandet av höjd pensionsgräns!

Det visar på en total respektlöshet för vad medborgarna anser.

Såväl V som Sd är emot uppgörelsen. Men detta inte i första hand för att hanteringen bryter mot grundlagen utan för att det missgynnar vissa grupper. Som t ex kvinnor och personer med tunga jobb där förslitningen kommer tidigt. I detta har man helt rätt.

Att Sverige nu inte längre är en reell demokrati utan endast en formell sådan har sannolikt med de senaste årtiondenas rekrytering av politiker att göra.

Jag har tidigare hävdat att en av orsakerna till dagens politiska förfall bl a beror på att begåvningsreserven ej längre söker sig till politiken. Den gör det inte, därför att möjligheterna att förverkliga sig är i dag mycket större inom andra områden än de var under perioden l930-1960-talet.

Jämfört med den tidens politiker är såväl den intellektuella- som bildningsnivån hos dagens politiker i katastrofalt avtagande. Det intellektuella förfallet hos riksdagsledamöterna uppmärksammades av såväl Tage Erlander som Olof Palme. Den förstnämndehar tom skrivit om det i sina memoarer.

Respektlösheten mot Grundlagen är kanske det i dag mest oroväckande.

För att till en del förstå varför begåvningsreserven inte längre attraheras av politiken får vi gå till tidsperioden 1920-60-talet.

Under denna period var möjligheterna för såväl arbetar- som medelklassens barn att söka sig till högre studier mycket små. Därför blev politiken den enda möjligheten för de begåvade från dessa klasser då inga krav på utbildning ställdes. I dag är bilden helt förändrad vad gäller möjligheten till högre studier för barn från arbetar- och lägre medelklass. Politiken får därför nöja sig med medelmåttorna vilket ingen kan undgå att se.

I de båda grupperna fanns en betydande begåvningsreserv såväl bland arbetarklassen som medelklassen i vilken en stor andel också röstade borgerligt. Den enda möjligheten för dessa att slå sig fram i samhället och få utlopp för sin begåvning och utvecklingspotential var att söka sig till politiken. Sannolikt skulle endast ett fåtal i dagens regering eller riksdag platsat i någon av Erlanders ministärer eller dåtidens riksdagar.

Jag är övertygad om att ju högre bildningsnivå och intellekt politikerna besitter, desto mer värnar man om demokratin. Den medelmåttigt begåvade ser endast problem och svårigheter med denna. Trots att flertalet ministrar under Erlander kom från arbetarklassen skulle en mycket stor del kunnat skaffa sig professorskompetens om studiemöjligheter funnits.

Nu menar jag självklart inte att vi generellt behöver politiker med professors kompetens men väl mer begåvade än dagens och inte rekryterade från en självvald grupp där släktskap, vänskapsförhållanden etc och där den fria konkurrensen rörande politiken inte längre existerar för större delen av svenska folket.

(Självklart räcker det inte med en hög IQ utan en framgångsrik individ måste också ha en personlighet som kompletterar intellektet).

Vi ser i dag så gott som dagligen representanter för såväl regering som riksdag, som merendels är födda efter 60-talet inte ens behärskar engelska och vad allmänbildning beträffar är generande okunniga.

Jag skulle kunna här räkna upp ett ganska stort antal såväl regerings- som riksdagsledamöter vilka sannolikt inte ens skulle platsat i dåtidens landstings- och kommunalfullmäktige församlingar.

När vi i dag ser och hör ministrar som inte ens behärskar engelska kan inte detta skyllas på fattigdom och oöverstigliga hinder för kunskapsinhämtning. Ett stort flertal saknar högre utbildning och har tidigt kommit in i politiken via ungdomsförbund och gått vidare till partiet. I dag finns det flera såväl ministrar som riksdagsledamöter, som varken haft ett riktigt arbete eller utbildning innan de blev riksdagsledamöter eller ministrar.

De skiljer sig därmed på ett högst anmärkningsvärt sätt från normalbefolkningen. Detta måste givetvis också ge utslag i praktisk kompetens som att tackla de frågor politiken ställer. En hyfsat begåvad människa ser troligen mer problemen som en utmaning medan däremot en mindre sådan är rädd för dem och skjuter dem på framtiden i stället för att finna lösningar.

Vi har t ex i dag en statsminister som alltid säger; " Detta är oacceptabelt", hundra gånger. Men ändå händer inget!

Självklart är denna utveckling högst oroväckande. Sannolikt kommer inte någon förbättring till stånd om inte kraven på politiker förändras.

Olle Ljungbeck, Hanåsvägen 110, 80591 Gävle

Fd personalchef

Olles förra inlägg (Om förstörelsen av Sverige - brev till Stefan Löfvén) hittar du här.


1 kommentar: