söndag 17 november 2019

Om passivitetens olidliga lätthet

Ett mycket välskrivet gästinlägg av en man (en officerskollega) som heter Fredrik Sander:
Som militär chef får man tidigt lära sig att börja lösandet av uppgifter med att fråga vad som är viktigt på kort sikt och vad som är viktigt på längre sikt. Svaret ger oftast god vägledning om prioriteringsordning. 
I många verksamheter är prioritering mellan vad som ska göras och vad som får anstå helt nödvändig. I sjukvården sorteras akutpatienter genom triagering, polisen skickas på de ärenden som bedöms få allvarligast konsekvenser om de inte åtgärdas och även i andra verksamheter är prioritering en naturlig del. 
Det är inte konstigt utan rätt självklart. När det gäller polis och sjukvård kunde man önska att de inte behövde prioritera så hårt så att exempelvis polisen inte skulle behöva prioritera ned våldtäktsbrott p.g.a. av mord och bombdåd, men det är ett annat ämne.
I min militära funktion (kompanichef i Hemvärnet) är passivitet aldrig ett alternativ. I kompanistaben jobbar vi i lag, ett lag tar hand om det minutoperativa och leder verksamheten direkt, ett lag jobbar med det som antas ske på sikt varvid logistik alltid är en mycket viktig del. Utan rätt resurser på rätt plats vid rätt tidpunkt blir det ingen verksamhet eller i vart fall inte verksamhet med full effekt.
Jag skulle vilja likna den utveckling vi sett i Sverige vid ett ständigt ökande antal bränder som sakta sprider sig och detta har mer eller mindre tills alldeles nyligen helt ignorerats av räddningstjänsten (d.v.s. politikerna, både i Regering och i opposition) eller bortförklarats av samma politiker med att det alltid har brunnit, bränderna används av mörka krafter och justerat för vissa faktorer så brinner det egentligen inte.
Nu när några av bränderna i det närmaste är utom kontroll och inte längre kan bortförklaras eller ignoreras utan att det leder till politiskt självmord har det blivit på modet att förklara hur viktigt det är att bekämpa åtminstone dessa bränder. Jag kan inte se att det finns en metod bakom uppvaknandet, utan det framstår snarare som ett resultat av partipolitisk nödvändighet, inte för att politikerna ser det som en praktisk nödvändighet eller gör det med det bästa för landet för ögonen.
Hade politikerna agerat i tid åtminstone på sådant som är uppenbart snurrigt att det tillåtets förekomma när det är enkelt att åtgärda (bilmålvakteri, multipla identitetsbedrägerier och usel gränskontroll för att nämna några) hade utgångsläget idag varit avsevärt bättre. Som det är nu slår flera myndigheter i kapacitetstaket, det finns inga marginaler längre. Förutom det lidande det orsakar människor direkt gör det Sverige som nation sårbart på olika sätt.
I detta läge borde de med politisk makt att påverka ställa sig frågan vad som är viktigt på kort sikt och vad som är viktigt på lång sikt och vilka åtgärder som kan genomföras inom kort och som får betydelse på sikt. 
Jag ser inga tecken på att något sådant arbete pågår, jag ser bara att alla nu vill släcka gängkriminalitetsbranden med krav på omedelbara polisiära åtgärder. Det är viktigt men mer måste till för att inte bara släcka bränderna utan också för att se till att de inte blossar upp igen, det förebyggande arbetet, det som ger effekt på lång sikt, måste prioriteras.
Nedan några andra uppenbara bränder som leder till ytterligare bränder eller som på annat sätt försvagar nationen och samhället:
¤ Bilmålvakteri
¤ Multipla identiteter
¤ Tilltagande brottslighet i form av grovt våld med
skjutvapen och kniv, brutala rån med förnedringsmotiv och
våldtäkter
¤ Områden som i hög grad styrs utom kontroll av svensk lag
¤ Bristande antiterrorlagstiftning
¤ Oförmåga att stoppa internationella stöldligor
¤ Obsolet brottsbalk
¤ Obefintlig gränskontroll
¤ Otillåtet att kräva fastställt identitet på individer som söker
asyl
¤ Oförmåga att avvisa individer som fått avslag på
asylansökan och därmed ett ständigt växande
parallellsamhälle
¤ Oförmåga att stoppa terrorister och andra säkerhetshot vid
gränsen (om man gjort det hade man sluppit problemet med
att inte kunna utvisa dem)
¤ Klart otillräcklig integration
¤ Bristande säkerhet på flygplatser pga av slapp ID-kontroll
¤ Möjlighet till bidragsfusk och annan kriminalitet med hjälp av 6
samordningsnummer
¤ Omfattande och systemhotande
socialförsäkringsbedrägerier
¤ Skola som inte levererar kunskap till eleverna
¤ Högskoleväsen som i allt lägre utsträckning levererar den
högkvalitativa arbetskraft som efterfrågas
¤ Tillgången till kvalificerad sjukvård blir alltmer oberäknelig
¤ Myndighetsaktivism
Flera av ovanstående punkter kan klaras av genom bättre system, kontroller och biometri och är inte särskilt kostsamt. Jag hyser dock inga illusioner om att mer än möjligen ett fåtal av punkterna kommer att åtgärdas inom överskådlig tid utan det mesta kommer att vara oförändrat eller ha förvärrats fram till nästa val. Jag hoppas jag har fel.

Läs också denna artikel. Citat:

Sprängdåden i Sverige saknar motstycke i Europa, kanske i världen, menar kriminologen Amir Rostami: "Vi måste tyvärr söka oss till krigszoner för att hitta något liknande."
Varför just de svenska brottsgängen spränger vet inte forskarna, men svensk alt-media har uppfattningen att ISIS experimenterar och övar med egna bombkonstruktioner, inför planerat svenskt inbördeskrig. Sprängningarna eskalerar i takt med träning och metodutveckling.
Anledningen till att fenomenet är unikt svenskt, är ISIS unika planer för Sverige, dvs. CIA:s och Mossads unika planer för Sverige.
Experter från utlandet reser hit för att se om de kan lära sig något och undvika en liknande utveckling. Aha…