tisdag 5 november 2019

Om naziborgen Bryssel, även kallad EUs högkvarter - Gästinlägg

Gunnar Malmström är tillbaka som gästkrönikör. Över till Gunnar:

Naziborgen Bryssel, även kallad EU:s högkvarter.

Nu får det vara nog med alla lögner och bedrägerier när det gäller EU av i dag och som från första stund besluten fattades i Bryssel inleddes med Cartellen Politburo Bryssel och som senare bytte namn ett ental gånger fram till dagens namn EU. EU är renodlad Nazistisk skapelse och ideologi.   

Under maj månad 1938 möttes Mussolini och Hitler i Rom för att diskutera planen att militärt lägga under sig stora delar av Europa och angränsande stater. 

En månad senare, juni 1938 var Walter Hallstein med i den officiella delegation av tyskar som besökte Rom för att slutföra de juridiska dokument som skulle ge den dåtida ”Nya världsordningen” en laglig skrivning och som skulle implementeras sedan man vunnit kriget. Planen för en ny världsordning offentliggjorde Walter Hallstein vid ett offentligt möte den 23 januari 1939 inför prominenta tyska nazister i Rostock.

Cirka 20 år senare var Walter Hallstein tillbaka i Rom 25 mars 1957. Walter Hallstein var en av de 12 som undertecknade Romfördraget, de avgörande dokumenten som ligger till grund för bildandet av sammanslutningen som sedermera kallas EU av i dag.

Walter Hallstein en ytterst välutbildad jurist, strateg och byråkrat var högst placerad och involverad i den Nazistiska administrativa planeringen under åren 1932-1939 för det framtida Europa efter andra världskriget under kontroll av det Nazistiska partiet och dess allierade Oil and Drug Cartel IG-Farben.

Tyskland förlorade WW2, IG-Farben försvann ur rampljuset och efterträddes av Bayer, Basf och Hoechst som stod beredda att genomföra planen att härska över Europa som misslyckads totalt. 

Nazi Tyskland förlorade kriget. Nazisterna lyckades mer en tio år senare att placera Walter Hallstein som ledande strateg för cartellen, Politburo Bryssel. Cartellen Politburo Bryssel är fundamentalt odemokratisk i stuktur, fullständigt i överensstämmelse med EU av i dag.

Det är ingen tillfällighet att Walter Hallstein en skicklig jurist och strateg valdes till EU Commissionens president under två mandatperioder under tiden 1958-1967.

Samma Hallstein som var medlem i Nazistorganisation lagens försvarare, en organiserad förening som krävde att endast medlemmar som dokumenterat uppvisade en lojal följsamhet för och deltagande verkande inom Nazismens ideologi. Det vill säga en totalt övertygad Nazist.

Walter Hallstein drog upp riktlinjerna för såväl EU:s inre struktur med kommission, ministerråd, parlament, EU-domstol och Eurobanken och den framtida valutan EURO. Walter Hallstein ledde och planerade EU:s  framtid som en allt mäktigare union där de folkvalda nationella parlamenten efter hand skall upplösas och nationalstaterna elimineras för framtida EU staten Europa. 

Walter Hallstein som representativ för den Tidens NWO Delegationer med Walter Hallstein som föredragande besökte Rom två gånger i sitt liv 1938 0ch 1957, i båda fallen som föredragande jurist, i första fallet för Nazisterna i andra fallet som representant för EU. 

EU förste ordförande var Walter Hallstein den ledande ideologen av den Nazistiska drömmen om världsherravälde som blåkopia av den inriktning som skulle leda till samtliga nationella staters upplösande i Europa till NSAP ideal som numera är EU-idealet. 

Det är samma förbannade kombination av socialism och Nazism som levererar från FN högkvarteret som FN-Idealet, samma blåkopia används ytterligare en gång med väsentlig förstärkning från Islamister och företrädare för sharialagarna och radikala islamister. 

Walter Hallstein var juridisk författare till Tredje Rikets visioner för att uppnå världsherravälde och EU:s visioner.

I praktiken blåkopior av det Nazistiska idealet från 1939 och 1957 som ligger till grund för EU och FN som trovärdiga demokratiska processer.

Fokus på Sverige under tiden 1928 och fram till krigsutbrottet 1939 och under kriget fram till våren försommaren av 1944. Sverige bistod Tyskland= Nazismen med produkter och ekonomiska medel som fullt ut bidrog till att bygga upp krigsorganisationen till den omfattningen som verkställdes, utan råvaror som stål och tekniska funktioner och tekniska ritningar hade Nazityskland inte lyckats bygga upp en fungerande krigsorganisation. 

Sverige var inte ensam om att bygga den tyska krigsmaskinen, i princip deltog ett antal länders samlade resurser och blinda öga över för vad som pågick i Tyskland fram till krigsutbrottet 1939. 

I främsta ledet står ekonomiskt utbyte för de parter och nationer som stod bakom den tyska krigsorganisationen. Sverige var ensamt om att upprätthålla fulla handelsförbindelser inom Västeuropa med Nazi Tyskland.  

Sverige som nation under åren 1928- 1944 en total anhängare av det Nazistiska idealet genom samtliga då varande politiska partier undantaget Kommunisterna som hade sin hemvist under Lenin och Stalin. 

För regeringar och ministrar och enskilda individer som tagit del av dokumentation om och över Nazisten Walter Hallstein och Nazismen är det beklämmande att höra svenska EU-kramande politiker och enskilda när de anklagar EU-kritiska politiska partier i vårt land Sverige som odemokratiska och brunsmetade. 

EU-kramarna i Sverige har satt sig tillrätta i famnen för den Nazisiska konstruktion som Hitler, Mussolini och Walter Hallstein drog upp riktlinjerna för under slutet av 1930-talet och som presenterades 1939. 

Den första versionen av en ny världsordning, gick om intet 1944- 1945. I princip har intet förändrats i förhållande till nya världsordningen från 1939 som presenterades i Rostock för de verkligt högadliga Nazisterna, även Sverige var representerat under föredragningen i Rostock av prominenta svenska företrädare som representanter för svensk Nazism.

Den andra Nazistiska Hitler-Mussolini- Hallsteinska versionen om den nya världsordningen från Rom fördraget 1957 måste också avvisas. Såväl inom EU som FN. I fördragen för EU och FN lyser den nazistiska ideologin fram i form av blåkopior från 1931- 1939.

Så långt Gunnar.

Läs mer om EU här och här.




Om en ”försupen” akademiker som finner Gud

Idag, den 5/11 2019 är det exakt tre år sedan jag blev frälst och andedöpt här i Riga där jag idag bor. Gud förde ihop mig med min fru, som jag nu nyss köpt hus tillsammans med här i Riga.
Och sedan tre år tillbaka har mitt liv varit ett pärlband av mirakel, frid och kärlek. Från mörker, ångest, oro och synd till ljus, frid, ständig glädje, hopp och ett liv som rättfärdig. Jag har idag ett välsignat liv.

Jag hade funderat på att skriva ett blogginlägg om detta idag, på treårsdagen, men det hade jag ju redan gjort. Läs här och här. Varför tjata om samma sak än en gång?

Sen hittade jag min Facebookvän Peter Kujalas vittnesbörd på Facebook och jag kände i mitt hjärta att det är hans (och mitt) vittnesbörd jag skall posta på min blogg.

Både Peter och jag vill inget annat än att du som läser detta skall få uppleva vad vi har upplevt och jag hoppas därför att du blir berörd. Mycket av det Peter beskriver känner jag igen. Tårarna som kom, känslan av att renas inifrån. Att fyllas med Gudomlig kärlek och frid. Vi är också födda i samma stad jag och Peter, Borås.

Nu lämnar jag över till Peter:

EN ”FÖRSUPEN” AKADEMIKER FINNER GUD! – Mitt Vittnesbörd.

Kristna tidningen ”Världen Idag” publicerade nyligen mitt vittnesbörd, skrivet av journalisten Börje Norlen och utifrån hans intervju som denne duktige skribent hade med mig. Just nu har jag inte tillgång till artikelns webblänk, hoppas kunna ge den senare, det var väldigt välskrivet. Men, håll tillgodo tillsvidare av mitt vittnesbörd med mina egna ord här: 

Våren 1995 blev jag klar med 4 års Högskolestudier. På examenspappret stod det fil.kand Kulturvetarlinjen. Jag studerade vid Örebro och Göteborgs Universitet. Mitt huvudämne var litteraturvetenskap, annat jag hade läst var filosofiska och kulturvetenskapliga ämnen, filmvetenskap, språk.

Mitt liv i övrigt var inget speciellt, inte särskilt svårt, bara som de flesta vid den åldern som inte har egen familj. Festade en hel del, särskilt sommartid var det mycket krogbesök, faktiskt sista 2 åren blev det lite väl mycket men fortfarande inte så mycket att det blev ett problem, men väl om jag fortsatt några år till så hade jag troligen blivit alkoholist.

Jag levde ett ungkarlsliv med allt vad det innebar av struliga förhållanden. Jag var en ganska så vanlig hednisk syndare, var egoistisk som de flesta, kunde behandla andra själviskt och utan hänsyn, förtalade lite lagom sådär som de flesta gör, ljög då nöden så krävde o s v.

Nåväl, jag hade fått kristna bekanta, eftersom jag flyttat runt en hel del så hade jag inte naturligt en massa vänner annat än i studievärlden. I hemstaden Borås var det faktiskt väldigt svårt att få kamrater, jag umgicks med en barndomsvän som jag festade mycket med tillsammans med det grabbgänget han umgicks med.

Därför var det tacksamt för mig att finna dessa kristna bekanta, de var liksom mer nyttiga för hälsan, superi och festande bryter faktiskt ner hälsan fysiskt och psykiskt.

Hur kunde jag med att umgås med sådana där ”kristna”?

Ja, jag hade alltid sedan barnsben haft viss respekt för kyrkan, detta trots att jag kom från ett arbetarhem med socialistiska värderingar där Gud, Jesus och Evangelium aldrig kom på tal.

Visst tyckte jag att de kristna var underliga och kanske lite bakom flötet, och jag kunde argumentera emot dem. Men det märkliga var att deras ord fastnade i mig, de var sådana där radikala kristna som vittnade rakt och kraftfullt till mig om Jesus, att Han dött för mig, att Han tog och sonade mina synder på Korset av kärlek till mig, de talade om att få frid med Gud, att komma in i gemenskap med levande Gud, det var Himmel eller Helvete och hela Evangeliet rakt på sak liksom.

Det blev stunder jag oförklarligt nog blev oproffsigt arg och rent av rasande, men orden de sade fortsatte verka på mig även då jag inte umgicks med dem.

Faktiskt så väcktes mitt samvete för allra första gången, och det blev en inre kamp där jag försökte i tankarna försvara mig och mitt syndiga liv, jag tänkte ofta ”jag är väl ändå ingen Hitler, jag är ganska bra ändå, om Gud finns så accepterar Han mig som jag är” och dylika formuleringar.

Sommaren -95 dog en nära släkting till mig, jag åkte till begravningen i norra Finland.

Den nära släktingen som dog hade varit varmt troende och själva begravningen var mycket underlig;

Vi var 4 män som bar ut kistan och alla var i svår sorg, hon var väldigt omtyckt och älskad, ja, då kom plötsligt en mäktig himmelsk närvaro över platsen, vilket gjorde mig glad på något oförklarligt vis.

Allt detta utmanade min rationella hjärna, plötsligt började jag inse att det kanske måste finnas något större än min eller någon människas hjärna och förstånd.

Jag hade ju faktiskt förstått efter 4 års studier inom humaniora att de existentiella frågor jag hade innan jag började studera inte fått sina svar, tvärtom. Inga egentliga svar fanns helt enkelt, bara en massa sinsemellan motstridiga teorier och idéer.

Allmänheten och folk i gemen har sådant förtroende för de s k intellektuellas förstånd, utan att veta att dessa intellektuella faktiskt är ännu större frågetecken än de själva är, och de som är självsäkra och menar sig veta saker och ting inom det intellektuella lägret är de verkliga dårfinkarna.

Ändå visste jag inom mig att det ändå måste finnas absolut sanning angående det mänskliga livet eftersom naturen, mikro och makrokosmos uppvisade ordning och handfast sanningsenlig fakta, dessutom alltid orsak och verkan.

Att tro på slumpen eller ödet är bara att likt strutsen stoppa huvudet i sanden, och den s k relativismen som en del vill avfärda nästan allt med är verkligen ett intellektets kollaps, egentligen en feg kapitulation och slapp resignation av sökandet efter sanningsenliga svar.

Evolutionsläran var för mig inte heller något tillfredställande, den var en teori och inte vetenskapligt bevisad fakta.

Nåväl, efter hemkomsten var jag ensam hemma sent en kväll. Jag läste i en kristen bok som beskrev lite allmänna saker som hör till det kristna livet. Jag var fortfarande motsträvig gentemot kristen tro, men jag märkte att jag inte kunde stå emot att läsa och höra om det. När jag så läste i boken dök plötsligt berättelsen om Jesu verk på Korset upp, författaren beskrev mycket enkelt och kortfattat att Jesus dog för mina synder och att jag var försonad med Gud genom Jesus död på Korset.

Det stod att Jesus bokstavligen tog Mina synder på sig och led straffet för dem, alltså i mitt ställe. Det var detta som bara slog ner i mig med full kraft, jag hade aldrig tidigare sett eller förstått detta intellektuell som jag var, men nu så var det liksom som en uppenbarelse.

Detta blev plötsligt logiskt för mig; Om vi begår brott i samhället så ställs vi inför rätta i en domstol, vi döms till ett straff, som en konsekvens av våra brott.

Det är så samhället bevaras med dess värderingar om rätt och fel eller om gott och ont. Men, Gud har ju skapat all rättvisa, Han är själva fundamentet, grunden och garanten för rättvisa, sanning och det som är rätt och riktigt.

Jag förstod att det måste bli en domstol inför Gud för oss alla, en räkenskapens dag.

Och Guds moral och etik, som t ex de 10 Budorden talar om säger mig att jag är skyldig.

Jag har ljugit, stulit, förtalat, varit elak och framförallt självisk och kärlekslös.

Inget av sådant beteende kan finnas i det fullkomliga Himlen. Jag hade absolut inget i Himlen att göra, jag var inte berättigad att få komma dit.

Men, här stod alltså i boken att Jesus, som levde ett fullkomligt liv utan synd, ja, att Han tog mina synder på sig, att han tog mitt straff för mina brott och synder på sig istället för mig…istället för mig.

Och detta var alltså Guds enorma Kärlek att Jesus gjorde detta just för mig. Jag insåg att Gud älskade mig så mycket att Han valde att själv lida och dö på ett Kors för min skull så att jag inte behövde bli dömd och gå evigt förlorad utan istället bli förlåten, frikänd och benådad på denna Räkenskapens dag.

Men jag var fortfarande rationell och ville ha bevis, men med den skillnaden att mitt hjärta nu var vidöppet för Gud.

På något vis upplevde jag inom mig att om jag överlåter mitt liv till Gud så dör jag, d v s den "gamle Peter" dör och något nytt tar vid, vad för något ”nytt” visste jag ju inte, det var som att kasta sig ut över ett stup, allt eller inget, det fick bära eller brista.

Till saken hör att jag haft en återkommande dröm i flera år att ”jag skulle dö vid 30 års ålder”, och jag var 30 år där och då…

Jag böjde mig ner där i min lilla etta i Borås och såg ut genom fönstret mot natthimlen, och då vrålade jag rätt ut som en galning: ”Gud, Om du finns Visa det för mig Nu!!!”

Och det som då omedelbart därefter hände var att Gud kom till mig,

Han verkligen slog ner med full kraft in i mitt innersta, jag förnam och upplevde Jesus väldigt påtagligt.

Mitt inre hade varit ett mörkt, kallt, ensamt och tomt rum, men nu var det strålande ljust och varmt, jag uppfylldes av Guds kärlek och närvaro, Jesu kärlek omslöt hela mitt väsen som en varm filt.

Detta var några sekunder av, som jag kom att förstå senare, Guds härlighets och helighets närvaro.

Faktiskt så blev hela lägenheten bländade vitt, Gud var på besök hos mig…

Genast tog jag fram ett kristet traktat som jag hade tillgängligt, där fanns en frälsningsbön, den läste jag högt till Gud gång på gång, tårarna slutade aldrig flöda. Jag var från den stunden frälst och hade tagit emot Jesus i mitt liv.

Dagarna som följde efter denna andliga upplevelse var helt enorma.

Allt, naturen, omgivningen och tillvaron i sig hade fått färg. Det andliga påverkade också själ och kropp vilket gav hela mitt väsen ett välmående från Gud, faktiskt en frid och glädje som aldrig verkade ta slut.

Jag ville helst vara ensam med Jesus alldeles i början, vi hade det så underbart tillsammans.

Det var en andlig Gudsgemenskap som var långt mer än jag kunnat föreställa mig, det var att leva på högsta tänkbara nivå, det var att befinna sig i själva tillvarons mening och syfte, det var att umgås med levande Gud, med Gud själv.

Det var också att äntligen komma Hem, liksom i hamn. Jag upptäckte att i Guds närvaro så var jag fullständigt tillfreds, det enda jag ville ha mer av, ja, det var att komma Herren Jesus närmare, få umgås mer med Honom, och jag upplevde mig verkligen älskad och accepterad av Gud.

Jag hade en Bibel hemma, det enda stället jag visste om var Psalm 23, den försökte jag läsa, men jag kom inte längre än några rader innan jag storgrät, det var sådan Andens kraft som kom över mig i
Bibelläsningen.
Tidigare hade jag kikat lite i Bibeln utan att förstå något, men nu så var Bibelorden levande och fullt av ”uppenbarelse”, insikter och visdom.

Under två veckors tid kunde jag förnimma/uppleva och liksom "se" med min inre syn hur Jesus hängde på Korset, där sade Han till mig: ”Peter, Jag dog för dig, Jag älskar dig, du är förlåten och fri".

Jag grät kolossalt under dessa veckor, och största orsaken var av tacksamhet till Jesus.

Jag grät också för att Jesus som var så oskyldig, ren och fullkomlig hade behövt lida och dö för mig. Ni ska veta att det fanns stunder alldeles i början av denna tid då jag upplevde mig vara jordens största smutsfläck, fast jag var en genomsnittlig syndare så upplevde jag mig ändå som den värste syndaren av dem alla, värre än Hitler o s v, men det var i sådana stunder jag fick förnimma Jesus på Korset sägandes ”Jag dog för dig, Jag älskar dig, du är Förlåten, du är Fri”.

Det var en sådan oerhörd Nåd från Gud, ett sådant oerhört Offer Jesus gjorde för min skull. Och jag upplevde konkret hur jag var förlåten, försonad, frikänd, ja, liksom fullständigt renad från all synd och elände som jag burit på under mina tidigare 30 år.

Några veckor senare döpte jag mig i Korskyrkan, Borås.

Jag lärde mig snabbt att denna härliga Gudsgemenskap, att få uppleva Jesu närvaro berodde på hur pass mycket jag ägnade mig åt Jesus, Bibeln, bönen, kristna möten, lovsång och tillbedjan, och i synnerhet då hur pass mycket jag av hjärtat hängav mig till Herren.

Dessutom dränerades och ströps, som när man skruvar åt en kran, denna Gudsgemenskap när jag råkade begå synd eller ägna mig alltför hängivet eller för mycket åt världsliga och jordiska ting, sistnämnda var det inte fel att göra men det fick inte gå före Jesus och Guds rike, liksom ta för mycket utrymme vare sig i hjärtat, i tankar eller i tid.

Men, då bekände jag min synd och omvände mig av hjärtat, och den himmelska andliga strömmen kunde återigen flöda fritt i mitt innersta.

De kristna behövde aldrig jaga eller tigga för att få mig till kristna möten eller för att få mig engagerad i kristna saker, det var snarare tvärtom.

Under 1:a året av min frälsning hade jag min s k ”baby-period”, något nyfrälsta ofta har, d v s jag strulade till det emellanåt, hamnade i grövre synder och så, men eftersom jag hade verkligen mött Jesus radikalt och påtagligt och mitt liv var totalt förvandlat så omvände jag mig också under stor vånda och ånger, varefter Herren mig förlät och renade.

Under året hade jag fortsatt starka möten och härlig gemenskap med Gud.

Under 2:a året vidtog helgelsen på ett mer genomgripande sätt, de grövre synderna hade lämnats, men nu började Herren verka och forma mer på djupet för att forma fram en levande kristen i Herrens tjänst, och nu började den vandringen med Gud som innebar att verkligen lära känna sin Gud.

Viktigaste lärdomen var att låta sig ständigt bli uppfylld av Gudsnärvaron, av Andens liv och att inta dagligen Guds levande Ord, Bibeln, då fungerar kristna livet.

Och på den vandringen, livet tillsammans med Jesus är jag än idag. Jag ångrar inte en dag av mitt frälsta liv, det var verkligen från död till liv, ett evigt liv...


Så långt Peter.

Läs också mitt blogginlägg med titeln "Om den största nåd du kan få" här och se min video nedan.

I videons beskrivningfält finns kontaktdetaljer till mig och Lewis Clementson om du vill ha hjälp att påbörja den resa som att födas på nytt i Jesus Kristus innebär.



Peter Kujala