lördag 2 november 2019

Ett öppet brev från en vanlig svensk familj

Mona Iréne Schultz

Öppet brev till Sveriges regering!!

I morse blev jag väckt av ett telefonsamtal, som om det vore sig riktigt illa kunde inneburit en ofantlig tragedi.

På bilden ser ni rutan till mitt lilla barnbarns rum och på andra sidan väggen av den sprängda porten låg den finaste lilla killen och sov. Han sov gott i tron att han var trygg i sitt hem.
MEN kvart över tre i natt väcktes han av ett konstigt väsande ljud och sen exploderade världen!!

Någon hade placerat en bomb utanför porten till deras trappingång och hela entrén blåstes ur, taket i entrén föll ner, rutor sprängdes vida omkring, deras ytterdörr for upp, väggen där Sebastians säng stod fick en stor spricka och glassplitter for in i deras lägenhet och vi kan bara TACKA GUD 🙏för att ingen kom till fysisk skada.

Den psykiska vet vi dock inget än, eftersom det kan visa sig långt senare...

Men hela familjen och vi som står dom nära har tusen olika känslor just nu. Det är ju förutom chock, rädsla för vad som kunde ha hänt, ilska, förtvivlan, förvirring över hur detta kan få ske i vårt land..

Men också djup tacksamhet över att alla är oskadda 💕

Att de är oskadda är dock inte regeringens förtjänst, får man sorgligt nog konstatera.

Vår förvirring över hur sånt här kan få hända, vem som är ansvarig för svenska folkets och speciellt BARNENS säkerhet och alla frågor vi har runt denna händelse vill vi ställa till Er.

Ni som sitter i Sveriges regering och som väl kan förväntas ställas till svars för hur de kriminella falangerna kan tillåtas härja fritt, utan att NI agerar!!

NI som sitter med skygglappar för ögonen och leker med vanliga människors liv! NI som tror att vi alla är lika blinda som ni tycks vara!

NÄR ska ni öppna ögonen och erkänna att ni helt har tappat kontrollen? Att ni inte har en aning om hur ni ska reda ut detta?

För vi vet, vi vanliga människor, fotfolket, vi vet att Sverige, vårt kära fosterland är på väg rakt söderut om ingenting görs i rödaste rappet.

För idag funderar jag och hela familjen på om det alls är tryggt att leva i Sverige längre ja till och med min gamla mamma på 92 uttryckte denna åsikt och då är detta landet vi alla är födda i, har levt i genom många generationer och det är inte ett "krig" i ordets mening som jagar oss på flykt...

Sebastian är 8 år, hans lillasyster heter Ella och ska fylla 7 om två veckor.. Tills i går kväll upptogs hennes tankar bara av det förestående kalaset.

Idag är hon och hennes bror två väldigt rädda svenska barn, vars trygga tillvaro just har rämnat 😔

Deras farmor gråter av sorg över att deras tillit och tron på det goda nu är skakad i sina grundvalar och vi frågar oss alla ifall regeringen i Sverige finner nån form av balans i att vi också ska känna på hur det är att vara utsatt för bomber och granater.

Att vi måste gå så här långt för att sympatisera med de människor från resten av världen, som vi strävar så hårt för att skydda från krigstrauman, från just bomber och granater??!

Jag är idag förtvivlad, förvirrad och djupt bedrövad.

Du som läser detta, dela gärna vidare 💟
Mona

PS. Brevet är skickat till regeringskansliets registrator med löfte att jag publicerar deras svar. DS/Mikael