lördag 25 november 2017

Om vänskapskorruption och röta inom etablissemanget - Gästinlägg

En ny och välkänd gästkrönikör, Olle Ljungbeck från Gävle. En outtröttlig 80+-are med ett enormt engagemang för Sverige. Det är en ära att få introducera Olle som gästkrönikör:

Det svenska etablissemanget - politiker, mediapersoner, artister och skådespelare - uppvisar en degeneration och ett förfall som både skrämmer och gör oss vanliga förbannade.

När degenerationen och förfallet har sin rot i samhällets toppskikt (regering och riksdag) sprider det sig snabbt till övriga delar av etablissemanget.

Det råder ingen tvekan om att den katastrof (massinvandringen) Sveriges regering och riksdag satt Sverige i är en konsekvens av grava intellektuella brister, moraliskt och etiskt förfall hos dessa ansvariga.

Förfallet har de senaste åren accelererat inom såväl statlig som kommunal förvaltning. Självklart har det sin orsak i att ledarskapet från regering och riksdag har havererat och inte längre existerar som reglerande faktor.

Genom usel eller tom avsaknaden av en genomtänkt policy för tjänstetillsättningar där krav på personlighet och lämplighet för uppgiften noga klargjorts gör det lätt att peka ut såväl ministrar som myndighets- och andra chefer, som i dag är helt olämpliga för sina uppgifter. (Min bakgrund som personalrekryterare och personaldirektör av tusentals medarbetare alltifrån springpojkar till direktörer säger mig detta).

Det har givetvis sin orsak i framförallt en regeringschef som genom intellektuell undermålighet saknar resurser och förmåga att leda. I stället för att besätta här nämnda chefsfunktioner efter personlighet och skicklighet får vänförhållanden och partitillhörighet styra tillsättningarna.

Det finns många exempel på detta. Det grövsta kan nog åndå påstås vara utnämningen av Bah Kuhnke till kultur- och demokratiminister. Det är inte endast ett hån och ett förakt mot dessa båda områden utan visar också hans totala likgiltighet inte minst för demokratin.

Exemplen är många hur illa hon förvaltat sin uppgift. Priset tar hon nog när hon vid vad som har kallats en demokratiutredning, - som ordförande - tillsatte en person, som aldrig lyckats med någon uppgift han betrotts eftersom han alltid tillsatts pga av vänskapskorruption och aldrig på grund av kvalifikationer och kompetens. Resultatet av utredningen stannade i stort sett vid att rösträttsåldern borde sänkas till 16 år!

Ett förslag som endast kan komma från någon helt förvirrad och icke seriös person.

Det vi nu ser i avsaknaden av gott ledarskap i myndigheter, institutioner och andra offentliga organisationer är en direkt följd av att samma katastrofala situation råder i  regering och riksdag.

Stefan Löfven som gång på gång gått ut med att hans regering är världens mest feministiska och att han själv är feminist har på ett närmast provocerande sätt visat att dessa påstående är rena lögnen.

I sin undfallenhet mot könsstympning, hedersvåld, barn- och tvångsäktenskap, förtrycket mot flickor i muslimska friskolor, liksom okänsligheten för tusentals våldtäkter och sexterror mot svenska kvinnor och flickor utförda av invandrare ger han ju också fritt fram, ja jag skulle tom vilja säga carte blanche för de primitiva svenska män som tagit sig friheten att agera mot kvinnor som om de inte kände till orden moral och respekt.k

Självklart är det också så att det vi av hävd kallar kulturinstitutioner inte existerar längre när utnämningar och tillsättningar vid sådana inte längre tillsätts efter den kompetens institutionen kräver.

Då tar personliga böjelser och egen behovstillfredsställelse hos de ansvariga överhanden och i stället för kultur får vi kultursnobbism, som samlar sådana som Arnault och likasinnade.

När media och public service kallar sådana för kulturpersonligheter sviker de återigen sin uppgift att avslöjare falskhet och bedrägeri.

Inte minst blir då rövslickeriet en ofta använd väg till egen "framgång".

Mediernas svek gör då att svinen kan bibehålla sina positioner så länge som skett i nu aktuella fall.

Jag skall här ge en liten bild av händelserna kring den nu avslöjade kvinnoskändaren med anknytning till Svenska Akademin Jean-Claude Arnault.

Sedan någon vecka visar SVT ett program "Liv och Horace Engdahl i Europa - den nya resan". Dessa båda presenteras som två av Sveriges mest tongivande kulturpersonligheter! Självklart är detta falsk varubeteckning.

När Horace Engdahl 1999 valdes in i Akademin tillträdde han också uppdraget som dess ständige sekreterare och innehade denna uppgift till 2009. Valet chockade många riktiga författare och kulturpersonligheter. För det första hade han endast producerat sig några få gånger och många ansåg att alstren knappast kunde påstås vara litteratur i dess egentliga bemärkelse.

Hade t ex kulturgiganten Arthur Lundkvist levat vid denna tid hade Arnault aldrig fått sätta sin fot i Akademin. Inte heller hade Horace Engdahl eller nuvarande ständige sekreteraren kommit ifråga.

Engdahl är förutom att vara gift med Ebba Witt Brattström också sedan ett tiotal år mycket god vän med Arnault. Brattström har i dagarna också berättat om att hon väl kände till Arnaults agerande mot kvinnor! Faktum är också att denne Arnault är gift med Katarina Frostensson på stol nr 18.

Även Arnault uppges av mediaetablissemanget vara en "stor" kuturpersonlighet och driver ett eget företag som påstås verka inom kultursektorn!

För sina "förtjänster" har han tilldelats Nordstjärneorden av  kulturminister Bah Kuhnke, som varit en stor beundrare av honom tills i går!  

Från Akademin har han dessutom erhållit betydande penningbelopp under åren.

När nu Kuhnke hör om hans inte särskilt gentlemannaskapsnärmanden till kvinnor säger hon sig känna äckel.  

För mig verkar hennes äckelkänsla komma något sent och jag tvivlar starkt på att avslöjandet kan ha kommit överraskande för henne.

Och här skulle jag vilja vara lite insuinant. I partierna, bland politiker, på alla de institutioner där flertalet konstarter förekommer får vi se överraskade såväl kvinnliga som manliga chefer sätta upp ett förvånat ansikte och säga; "Det hade jag ingen aaaaning om! Skall vi tro detta? Är det inte mer sannolikt att såväl kvinnliga som manliga ministrar, riksdagsledamöter, chefredaktörer, teaterchefer etc hela tiden vetat om detta men varit alltför servila, hämmade, komplexfyllda, ja fega, för att ingripa.

Frågan som därför måste ställas är; "Varför är man nu så upprörd över det som hänt på deras egna arbetsplatser trots att det i flertalet fall inte skett några regelrätta våldtäkter", medan man inte agerat eller agerar till stöd för de tiotusentals invandrarkvinnor/flickor som får sina liv förstörda genom könsstympning, barn- och tvångsäktenskap, de ca 80000 invandrarflickor/pojkar som inte får välja egen partner utan kanske tvingas leva ett helt liv med en person de känner avsmak för, men också alla dem som utsätts för hedersvåld etc.

Och varför ser man stumt på, när flickor i muslimska skolor från förskola och uppåt tvingas vistas i en miljö där man tar allt självförtroende ifrån dem? Och när skall någon samla alla de svenska kvinnor som gruppvåldtagits, våldtagits för att om möjligt ge dem livsviljan tillbaka.

Borde vid det här laget inte minst mediafolket - chefredaktörer, journalister, public sevice etc slås av en aning om, att just de kan vara de som är de  skyldiga till det som nu seglar upp och kan bli den största skammen under årtionden -  nämligen likriktning och tystnadskulturen som medfört att sanningen är tabubelagd.

Känns det inte en aning genant när kända politiker som t ex Ohly nu ställs vid skampålen. Han som står så högt över Åkesson i moral att han vägrar ta honom i hand. Eller Aftonbladets chefredaktör Olsèn på vars tidning vi återfinner ett inte ringa antal av dessa kvinnoskändare och hon trots detta påstår sig ha så mycket högre moral än SD att detta parti inte kan tillåtas annonsera i denna.

Eller tidningen på min egen ort Gävle som går ut med att jag bebedrivit hets mot folkgrupp och hädat trots att åklagaren helt frikänt mig. (Att hädelseparagrafen var avskaffad kände man inte till). Eller ger plats för en socialdemokratisk riksdagsledamot att i tidningen ge sken av att jag brutit mot yttrandfrihetslagen trots att detta inte är sant. Det har jag tom åklagarens yttrande på. När jag då vill yttra mig, nekas detta!

Självklart är dessa de i grunden skyldiga till den ruttenhet som  nu spelas upp. De som skulle vara den tredje statsmakten har i stället lierat sig med makten och etablissemanget.

De har i stället för att söka sanningen och avslöja rötan inom etablissemanget skapat sig en egen moral för att kunna bekämpa sanningssägarna. Skändligare kan ingen agera.

I sin strävan att inte riskera att bli anklagade för att inte ha gjort det jobb vi rimligen kunnat begära av dem, gör vissa kvinnliga chefredaktörer och journalister sig till offer hur litet de än utsatts för dessa ynkliga mäns tafsande.

En sak borde stå klar för varje tidningsläsare. Hade media gjort sitt jobb hade detta aldrig fått fortgå som det nu gjort. För en journalist måste det endast finnas en väg - nämligen sanningens. Troheten mot denna måste vara absolut och inte ett köpslående om den, med de, med vilka man delar sina sympatier.

Olle Ljungbeck, Hanåsvägen 110, 80591 Gävle





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar