torsdag 13 oktober 2016

Om ett havererat rättssystem, Del 2 - Gästinlägg

Redan i december 2015 skrev jag ett inlägg som heter "Om ett havererat rättssystem " som ni hittar här. Jag följer nu, 10 månader senare, upp detta inlägg med en andra del. Denna gång i form av ett gästinlägg från en man som heter Andreas Henriksson.

Över till Andreas:

I går kväll fick jag ett meddelande från en namnkunnig advokat som driver en framgångsrik byrå med ett antal anställda advokater och biträdande jurister. Således en person som har dagliga inblickar i det svenska rättsväsendets alla olika vinklar och vrår.

Han vet att jag sedan ett tag intresserat mig för krisen i polisen. Så här skrev han ordagrant till mig:

"Hej igen

jag talade med en åklagare idag. Denne uppgav att det numera kommer in så få ärenden från polisen att de mindre åklagarkamrarna, vars budgetar är avhängiga ärendetillströmningen, har börjat fundera på att göra sig av med folk.

De större kamrarna har tydligen så stor personalomsättning att omställningen kan lösa sig självt.Förvisso märker även försvarsadvokater av den minskade brottmålsuppdragstillströmningen."

Det här låter vid en första anblick kanske inte så upphetsande, men låt mig förklara vad det är åklagaren berättat för advokaten, som i sin tur alltså berättade detta för mig:

Chefsåklagare tvingas nu börja säga upp folk, det vill säga sparka åklagare som arbetar på deras enheter runt om i landet. Anledningen till dessa uppsägningar är att det kommer in för få ärenden, alltså i klartext pågående förundersökningar och färdigutredda polisanmälningar som en åklagare kan ta till domstol och väcka åtal med. Och detta leder i sin tur till att chefsåklagarna inte råd och möjlighet att behålla åklagare anställda hos dem, på grund av budget- och anslagssystemet.

Och detta görs alltså hösten 2016, ett år då det under sommaren slogs rekord i antalet bilbränder, då vi haft en bekymrad debatt om övergrepp mot yngre tjejer och kvinnor på festivaler runtom i landet, då gängkriminaliteten i bland annat Göteborg och Malmö eskalerat kraftigt och där gängen använder fler och tyngre vapen än tidigare.

För ganska exakt ett år sedan läste jag om hur anställd personal i Malmö stad utbildas i handgranatskunskap (sic!). Läs det igen: Anställda kommunalarbetare i Malmö, alltså inte militärer som nyligen påbörjat sin militära grundutbildning, utbildas i handgranatskunskap. (Se länk nedan i tråden).

I det läget tvingas chefsåklagare alltså göra sig av med anställd personal, åklagare, som har som arbete att ta vidare polisutredningar till domstol och tillse så att bevisat kriminella döms till lämpligt straff i en domstol.

Det här är en fullständigt oacceptabel, men inte alls förvånande, konsekvens av den djupa kris som polisen nu genomgår.

Och då ställer jag mig återigen frågan: När har statsrådet Anders Ygeman fått nog? När tänker han sluta skydda sin socialdemokratiska partikamrat, tillika generaldirektör, tillika rikspolischef?

Vad mer ska behövas för att ett socialdemokratiskt statsråd ska sätta kärnverksamheten och i förlängningen förtroendet för hela det svenska rättsväsendet före skyddet av en partivän som bevisligen befordrats över sin kompetensnivå, och istället för att sköta det jobb han tillsatts för att sköta springer omkring som en annan nasare och kränger armband till yngre tjejer på musikfestivaler?

Det får vara slut nu. Det är allvar!

Fotnot: Bilden är tagen av mig i Almedalen i somras, i den trädgård på det eftersnack efter talen där Expressen livesänder kommentarer och dylikt under Niklas Svenssons ledning. På bilden syns till vänster Anders Ygeman, och till höger, i svartvitrutig skjorta, rikspolischefen.

Mellan dem, vänd mot kameran, står rikspolisstyrelsens före detta kommunikationsdirektör Unni Jerndal. Hon slutade plötsligt och helt oväntat på sitt jobb för bara några dagar sedan efter en kontrovers med rikspolischefen (se länk här).




Om en fest som är slut - Gästinlägg

Min vän Gunnar Malmström är tillbaka med ännu ett gästinlägg:

Nu är festen slut, verkligheten tittar såväl in som ut!

För huvuddelen av de svenska kommunerna stundar bittra tider. Migrationscirkusens konsekvenser kryper djupare och djupare in i statens och kommunernas utgiftskonton och kommer så att fortsätta och öka under åratal framöver.

Regeringen Löfven kommer konsekvent att tippa över större och större ekonomisk börda på kommunerna för migrationen under den tid som återstår fram till valet 2018.

Nästkommande regering kommer att tvingas fortsätta kräva mer och mer större och större ekonomiska pålagor för de svenska kommunerna, den stora frågan är var går smärtgränsen när ett antal svenska kommuner hamnar på ekonomiskt obestånd.

Malmö är i praktiken ett fullständigt konkursbo sedan många år tillbaka. Utan kommunala utjämningsbidrag på över 5 miljarder årligen och statliga subventioner hade Malmö överhuvudtaget inte existerat 2016.

Landskrona står på tur att hamna i samma situation.

Regeringen Löfven för att inte i verklighetens namn mena hela 7-partiklanens nonchalans under mer än 12 år att skapa och enas över konsekvensanalyser gällande för migrationens positiva som negativa återverkningar på statlig, regional, landstings, kommunal ekonomi och övriga sociala och arbetsmarknads konsekvenser.

Inte en enda rad eller tanke går att finna inom regeringens kansli.

Inte en enda rikspolitiker i Sveriges land inom 7-partiklanen kan undkomma den bistra verkligheten att larmsignaler i ökande ton och styrka under tiden från 2008 och fram till dags dato 2016 framförts till rikspolitiker och till regeringen.

Nu är festen slut, de ekonomiska och sociala konsekvenserna kommer att rulla in med förödande kraft, en kapitalförstöring i gigantiska proportioner lurar runt hörnet och kommer att kräva sin tribut.

Hundratals byggnader, hotell, äldreboenden, vandrarhem, herrgårdar och mängder av andra byggnader som sammantaget byggts om för flyktingmottagning och asylboende i Sverige kommer att stå tomma, omöjliga att användas till annan verksamhet utan ytterligare ombyggnad som kan anpassas till turism och hotellverksamhet eller annan boendeform, kommunernas kassor är tomma, kommunerna har fullt upp med att dras med de ekonomiska konsekvenser staten rullat över på kommunerna .

Kommunerna står nu inför nästa åtagande och problem att bygga modulhus.

Kommunerna får ett övergångsbidrag som på intet sätt kommer att motsvara kommunernas kostnader ekonomiskt eller socialt för ensamkommande män.

Män som i praktiken inte är ensamkommande utan familjefäder med fru och barn och där männen tagit sig till Sverige i syfte att uppnå flyktingstatus och därmed uppehållstillstånd och därefter ansöka om återförening med familjen och närstående släktingar.

Verkligheten om de ensamkommande männen har medvetet förnekats av 7-partiklanen.

Kommunerna går på knäna och bygger extremt dyra modullägenheter som ungkarlslägenheter. Modulhusen omfattas dessutom enbart om tillfälliga bygglov av all galenskap och kortsiktighet.

Behovet om några år kommer att omfatta en enorm brist på tre till femrumslägenheter över hela landet utöver de brister på cirka 400 tusen lägenheter och bostäder som tidigare redovisats. plus ett enormt tryck på skolor, sjuk- och tandvård och övriga logistiska behov inom en arbetsmarknad där de enkla jobben som inte finns förblir en utopi för hela 7-partiklanens riks och kommunpolitiker.

När och om de ensamkommande männens familjer kommer att återförenas i Sverige.

Ansvaret ligger tyvärr i många fall inte enbart på rikspolitikerna, allt för många regionala politiker inom kommunerna har en betydande del av ansvaret för att hela migrationshaveriet på alla plan är ett faktum.

De sociala och ekonomiska konsekvenserna inom åtskilliga kommuner beror på en kortsiktighet bortom all form för sunt förnuft och i många fall på kommunernas politiska ryggdunkares och smilfinkars politiska beteenden.

Priset för den taktiken kommer obönhörligen drabba kommunernas invånares framtida livsbetingelser i många fall på grund av en ökande arbetslöshet och nedmontering av den sociala välfärden.

Det kommer helt enkelt inte att finnas ekonomiska resurser att upprätthålla arbetstillfällen och social service och välfärd inom kommunerna.

Hur situationen kommer att totalt verka inom en tidsrymd av bara två år är i stort omöjlig att förutse, utöver att de sociala och ekonomiska negativa konsekvenserna kommer att fortsätta och dessutom öka i en omfattning som kan komma och innebära mer eller mindre totalt kaos och med risk för anarki om inte regering och riksdag inser allvaret i den verklighet som råder i landet.