fredag 2 december 2016

Om behovet av moralisk upprustning och förändring i Sverige - Gästinlägg

Ännu en tänkvärd text av Stefan Torssell som ett gästinlägg. Över till Stefan:

Jag har en känsla av att den goda moralen är i avtagande i Sverige. Jag menar då inte sexualmoralen utan samhällsmoral och människors etiska hållning.

Jag är en produkt av den svenska kulturen. Givetvis spelar generna in, men det är den svenska kulturen som har uppfostrat mig.

Mors kloka ord och släktens pliktkänsla har nog också satt sina spår, men värderingarna från arbetslivet är starkt märkbara om jag betraktar mig själv.

Som 16-åring fick jag lära mig att göra rätt för mig. Yrkesstolthet hos de äldre sjömännen präglade min uppfattning om hur en yrkesman bör vara. Man fuskar inte, smiter inte undan. I gott sjömanskap ingår ansvarskänsla att gripa in även där man själv inte har ett normalt personligt ansvar.

Jag har alltid varit emot att man ska slå andra i huvudet med sin egen förträfflighet.

Jag har heller aldrig hört någon sjöman någonsin jämföra sig med någon annan och förklara sig bättre. Däremot många som sagt om andra med erkänsla i rösten att de är duktiga sjömän.

Min känsla är att de tiderna är förbi. De är förbi över hela linjen i det svenska samhällslivet.

Det är normerna som har skapat mig efter att jag har accepterat dem. Först till sjöss, sedan lärde jag mig intellektuell ärlighet på universitetet. Därefter lärde jag mig byråkratisk rättvisa.

Jag hade turen att ha juristen Pelle Åhsbom som äldre kollega när jag hamnade på mitt första tjänstemannajobb. Rolig som få, socialt en aning okonventionell, men med absolut gehör när det handlade om det byråkratiska språket och därmed den byråkratiska etiken.

Varje nation har en stat. Den ska upprätthålla rättsstaten, byråkratisk etik och utforma goda normer.

Samhället, som är medborgarnas totala verksamheter, alltså inte att förväxla med staten, måste också ha normer som samvarierar med statens normsystem.

I lagarna och deras tillämpning ser man normerna tydligast.

Samhällets normer handlar om yrkesheder, tankemässig ärlighet och andra verksamheter där det finns olika uppförandekoder.

Att en bov är en bov och en våldtäktsman är en våldtäktsman, det vet vi.

De bär varken upp statens eller samhällets normsystem. Ett samhälles normer ska inte mätas hos dem som är kriminella. De måste betraktas som undantagen och får inte bli ett bevis för ett samhälle i förfall.

Förfallet ska mätas i det normala samhällslivet. Hur ser det ut där?

Byråkratin känns som en intresseklubb för byråkrater. Domstolarna är närmast provokativa i sina underliga domslut.

Staten är otydlig som en gyttjepöl. Visserligen kan man spegla himlen även i en dyngpöl, men klarheten finns då hos betraktaren och inte i sörjan betraktas.

Yrkesstolthet är ett bortglömt ord.

Detta är Sveriges stora dilemma. Landet behöver inte bara få ordning på sina järnvägar, skolor, universitet och institutioner. Det behövs också en moralisk lyftning.

Varifrån kan vi förvänta oss att det lyftet kommer?

Från journalistkåren? Nej tack.

Det är som att göra en mytoman till sanningsvittne.

Kultureliten? De är som tondöva sånglärare och politiker är som att låta en kleptoman förvalta familjeklenoderna.

De tre grupperna är inte lösningen utan problemet.

När England tog sig upp ur 1800-talets misär, dryckenskap och allmänna samhällsförfall förklarade man att det skedde som en följd av den religiösa väckelsen.

Även kyrkan, såväl Svenska kyrkan som frikyrkan, betraktar jag tyvärr som förlorade.

Jag har aldrig träffat på så mycket intellektuell feghet som inom kristna grupper.

Jag har haft en föreställning att den som har en tro också har en ryggrad, men evolutionen tycks ha missat den utvecklingsdetaljen för en stor del av de troende.

De rakryggade kristna tror jag håller med.

Den moraliska upprustning som skedde i Sverige från början av 1900-talet kom från folkrörelser som nykterhetsrörelsen, frikyrkan, fackföreningsrörelsen, bildningsförbunden, föreläsningsföreningar, idrottsrörelsen med flera viktiga organisationer. De lever ett avtynande liv i skuggorna.

Eliten har sjangserat, folkrörelserna likaså. Institutionerna har förslappats och rättsstaten har aldrig varit så svag.

Till och med vanliga människor kan vara smådjävliga mot varann.

Vad underbart det vore om en enda organisation bet ihop och förklarade att nu har man tröttnat på att vara skenheliga och förljugna. Det är de eviga goda värdena man vill bevara.

En tanke: kan det vara så att den nationella försvarsmakt som måste byggas upp igen kommer att stå för de samhälleligt goda värdena? Det skulle väl kännas som en paradox?

De som för tillfället leder debatten, (journalister, kulturfolk och politikerskrået) duger definitivt inte till att leda nationen.

Ledare för institutioner som polischefen Dan Eliasson visar att där finns det heller inget hopp.

Generaldirektörer och de grupper de har omkring sig verkar vara lika bortglömda av evolutionen som prelaterna och deras trosfränder.

Behovet av förändring i vårt land är skriande och då får moralen inte glömmas bort.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar