söndag 6 november 2016

Om faktaresistens, förnekelse och det offentliga samtalet - Gästinlägg

Ännu en läsvärd betraktelse av Stefan Torssell som ett gästinlägg:

Jag grubblar över varför det är så omöjligt för stora delar av svenska befolkningen att upptäcka och därefter förstå vår gemensamma verklighet.

De verkar leva i en konstant förnekelsefas och svarar oftast med personangrepp och nedvärderande omdömen.

Sanning verkar vara oväsentlig. Vi känner alla till oförskämdheterna: fascist, nazist osv.

Jag seglade på en båt. En maskinist skyllde allt i hans liv på Socialdemokratin.

En eftermiddag mitt ute i Indiska Oceanen bad jag att få prata med honom. Jag är själv inte socialdemokrat men ville förstå hur han resonerade. Socialdemokratin hade hindrat hans och pappans utbildning redan i mellanstadiet. Hans beskyllningar var en hel livshistoria.

Jag frågade om inte han hade haft samma möjligheter som andra ungdomar att gå i skolan. Han måste ha haft en sjöingenjörsexamen så han var välutbildad.

Någonstans där i samtalet förstod han att ansvaret för hans liv låg hos honom.

Jag hade frågat försiktigt. Han rusade upp mitt i en mening, måste ta sig förbi min stol och försvann springande ut genom dörren och bort i korridoren.

I övrigt verkade han helt normal, men alltid gnällig.

Jag vet inte, men kan det vara så att verklighetsförnekarna har fått en riktigt härlig snuttefilt att gömma sig under när verkligheten känns svår.

Där under filten kan de tro att största hotet i verkligheten är fascister och rasister.

Då är den enkla lösningen för dem att inte prata med dem, inte låta fascister och nazister få berätta. Kan de stoppa tidningar som beskriver och talare som berättar så har de löst alla sina problem?

Vi andra känner till brinnande förorter, att svenska folket har en av världens högsta låneskulder, våldtäkter och mord ökar och den svenska skolan har klappat ihop. Detta är fakta. De verkar inte klara fakta.

Klarar de inte fakta blir all diskussion fullständigt meningslös. Sätter man dem i en soffa och börjar ställa frågor så rusar de snart iväg, bort i korridorerna.

Någonstans där i mörkret under snuttefilten kanske de anar att i framtiden är det verkligheten de måste konfrontera och att det inte hjälper att ropa på yttrandeförbud, mötesförbud och försök att stoppa tidningar och böcker.

Jag har talat med några som tagit sig bort från tidigare förnekelser. De säger att de fullt ut trodde på vad de sa (skrek) och att de betraktar sig själva som galna på den tiden.

Jag har ägnat hundratals timmar åt att prata med och försöka förstå mina motståndare.

Det är inget fel på min fattningsförmåga, men jag förstår inte ett smack. Tystnad, glåpord eller insinuationer är det enda jag möter.

Jag skulle gärna bli inbjuden av vem som helst som inte delar min syn på Sverige (jag vill ha en gemensam svensk kultur med svenska värden och traditioner, en rättsstat, välfärdsstat, ingen mångkultur och en reglerad invandring och ett sekulärt samhälle).

Jag skulle kunna utsätta mig för risken att kunna bli överbevisad och att jag har fel och att globalismen är det rätta. Min enda önskan är att det får ske i det rationella samtalets form.

Jag börjar misstänka att jag aldrig kommer att få en sådan inbjudan och ingen annan heller.

Alltså public service, statens institutioner och det offentliga samtalet är vi utestängda ifrån.

Jag är medveten om att det är en skarp och allvarlig anklagelse jag riktar mot hela det etablissemang som satt sig som grindvakter där de kan förhindra det rationella samtalet.

De försörjs av de svenska skattebetalarna. Den försörjningen måste upphöra så fort som möjligt.





1 kommentar:

  1. Tack för detta o ett x-tra stort TACK för slutklämmen...."Försörjningen måste upphöra"

    SvaraRadera