söndag 2 oktober 2016

Om rädslan av att inte räcka till

Jag har idag en dag med tvättstuga och annat och har tid att tänka långsamt och reflektera över saker och ting. Så här kommer dagens tredje inlägg. De andra två hittar ni här och här.

Något vi alla har gemensamt är känslan av att inte räcka till. Som föräldrar känner ni säkert igen känslan att "jag kan/kunde göra/gjort mer". Att gå omkring med ständigt dåligt samvete som föräldrar har vi alla gjort som har barn. Varför då kan man då undra?

Jo därför vi förstår inte att barn inte kräver mer av sina föräldrar än att de finns där för dem och tar hand om dem. Som yrkesarbetande vuxna så är vi så inne i vår Outlookkalender att våra barn blir en del av vårt hetsiga schema, något vi måste blocka i kalendern.

Vi tänker inte på att den tid som vi reserverat i kalendern för att hjälpa till med läxorna kanske inte passar barnet.

Ett annat fenomen är utseende där känslan att inte räcka till utseendemässigt främst drabbar tjejer.

Det mest tragiska jag vet är vackra och söta tjejer som fillerbehandlar sina läppar så de ser groteska ut efteråt. Att de ser groteska ut är uppenbart för alla, utom tjejen själv som kanske fortfarande inte är nöjd och kanske nu också funderar på bröstförstoring för att hon känner att hon inte räcker till i sin kvinnlighet.

Livet i ett förhållande är också stundtals fyllt av denna känsla att inte räcka till, att inte kunna leva upp till sin partners förväntningar, då man är den person man är och inte kan vara någon annan.

En partner som försöker ändra på sin partners personlighet står inför en omöjlig uppgift.

Personligheten är en följd av vår uppväxt och hur vi socialiserats in i samhället av våra föräldrar och vår omgivning i övrigt. När personligheten är utvecklad, ja då sitter den där och går inte att ändra.

Freuds personlighetsteori talar om detet, jaget och överjaget. Läs här.

Den sista fasen, överjaget, börjar att utvecklas redan vid 3-6 års ålder menar Freud. Givet att vår hjärna inte är färdigutvecklad förrän vid 25 års ålder så är det nog då man kanske kan betrakta personligheten som färdigutvecklad och därmed gjuten i betong.

Beteende däremot sägs att man kan ändra på, men även detta kan vara svårt och ibland kräva någon form av terapi om beteendet är självskadande.

De par som säger att man har hittat sin själsfrände kanske har det, alltså att både personlighet och beteende matchar till 100%, men det kan också vara en illusion som man lever i vilket visar sig vid ett tillfälle längre fram i relationen.

Anledningen till detta är som bekant enkel. Vi människor utvecklas ständigt och ibland går ett pars utveckling åt olika håll.

Att ha känslan att inte räcka till i samhället idag är snarare ett friskhetstecken och något man skall vara stolt över.

Sverige är idag så sjukt drabbat av den utopiska mardrömssocialismen och maktfullkomliga politiker så de enda som kan acceptera Sverige av idag är nog de som inte tänker långsamt överhuvudtaget utan kör sitt race utan att någonsin koppla in hela hjärnans kapacitet.

Att tänka snabbt, har blivit livsnormen och aldrig tar man sig tid att tänka långsamt. Läs här.

De människor som använder hela hjärnans kapacitet, och ibland tänker långsamt och reflekterar, kan inte må bra i dagens samhälle vars politiska system är helt uppbyggt på att eliminera kritiskt tänkande redan i skolan. Det går helt enkelt inte att trivas och känna sig en del av ett sådant samhälle.

Till er som känner att ni inte räcker till så vill jag alltså säga att det är inte er det är fel på, det är samhället som är sjukt. Det är ni som lever i verkligheten och kämpar för att få tid och pengar att gå ihop.

Om ni inte känner att ni inte räcker till i den socialistiska utopin så är det enbart ett friskhetstecken.

Var stolta över det och för det vidare till era barn.

Skolan som barnen tvingas in i arbetar tvärtemot dig som förälder för att eliminera självständighet, könsidentitet, kritiskt tänkande och socialisera in den blivande vuxne in som en lydig slav i den socialistiska utopin.

Du som förälder är trots allt den barnet ser upp till och format sin personlighet efter.

Du behöver inte vara en superman/superwoman utan bara finnas till och prata med ditt barn, uppmuntra till reflektion efter skoldagen och förklara för ditt barn på barnets nivå varför det som de fått höra i den kulturmarxistiska skolan inte stämmer.

Annars vinner systemet över ditt barns utveckling och den individ du gav liv åt växer istället upp till att bli en slav i den socialistiska utopin istället för en lycklig, fri, självständigt tänkande och reflekterande människa.


- Posted using BlogPress from my iPad

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar