söndag 23 oktober 2016

Om den borttynande vänstern och klimatet i samhällsdebatten (del 1) - Gästinlägg

Ännu ett gästinlägg av Stefan Torssell:

Den som har berättelsen vinner debatten. Vi har redan vunnit debatten – på walk over, ett uttryck inom sporten att man vinner om motståndaren inte dyker upp. Så är det. De vägrar ta debatten.

Vänstern handlar rationellt. Om de biter sig kvar i de offentliga institutionerna, på tidningsredaktionerna och i kulturens bidragsdjungel utan att ta debatten kanske de kan vara kvar ännu ett år, men de vet att de är på väg bort.

Men vad handlar den uteblivna debatten om?

Jag ska försöka sammanfatta hur jag uppfattar det. Jag tar inte allt på en gång. Det blir för långt. Kanske uppdelat på tre texter med några dagars mellanrum.

När jag skrev min första artikel på Avpixlat i maj 2012 kändes det som att passera en bro utan återvändo.

Jag skrev artiklar i eget namn. Människor ringde mig och varnade mig för att jag kunde bli överfallen. Jag skrev om landsbygden, det nordiska ljusets påverkan på svensk kultur och faran med mångkultur.

Att sådana tankar var förenat med livsfara verkar obegripligt, men det var inte tankarna i sig själv som var farliga utan att jag skrev på Avpixlat.

Vänsterns åsiktsmonopol var i fara. De ville inte utmanas. För trettio år sedan dominerade de scenen helt.

Det är vänstern som har vidmakthållit litteraturen. Utan vänstern hade många författare varit glömda.

Det var vänstern som tog tag i den nya mediet televisionen.

Det var vänstern som spelade de antika författarna och forskade inom humaniora.

Svensk borgerlighet (alltså medelklassens borgerliga livsstil) har varit bedrövlig och inom arbetarklassen och på landsbygden odlades ett kunskapsförakt och bildningsförakt.

Nu har det blivit bättre, men våra föregångare har snarkat sig genom tillvaron.

Det är därför Sverige ser ut som det gör.

Borgerliga män var sämst. De snarkade ljudligt. Kvinnorna var klokare. De ordnade läsecirklar, teaterbesök, gick på konstutställningar och hade ett tänkande liv tillsammans med vänner.

Borgerlighetens kvinnor var kulturkonsumenterna, men kulturutövarna tillhörde vänstern.

Men någon debatt fanns inte. Allt handlade om enskildheter.

Vänstern gick in i koma efter Berlinmurens fall och åren därefter handlade det bara om att övervintra.

Vänsterståndpunkter blev allt mer korkade och omvärldsanalysen sträckte sig sällan utanför den egna kretsen.

Omkring 2005 var vänstern död, men liket rörde fortfarande på sig.

Den enda vänsterståndpunkt som finns kvar handlar om styrelseformen av institutioner. Ingenting om innehåll eller verksamhetsinriktning, enbart styrelseform.

Varför?

Jo, den kvarvarande vänstern vill klamra sig fast i styrelser och olika uppdrag.

Det är därför Vänsterpartiet bara har en enda politisk fråga ”Inga vinster i välfärden”.

Privatiseras delar av den offentliga sektorn så faller deras sista möjlighet att få några stålar.

De ger fullständigt tusan i hur de vårdbehövande har det. De skiter i fattigpensionärerna, i våldtagna kvinnor, i de lågavlönade och landsbygdens folk.

Deras intresse gäller bolagsstyrelser, kontroll av den offentliga sektorn och att kunna befolka kulturinstitutionerna.

Vänstern har en helrutten samhällsmoral och vill leva gott på folkets pengar, så som kommunister alltid har gjort.

Ett sätt att fördröja dödsprocessen var att skapa ängslan inom allmänheten. Några år in på 2000-talet utmålades därför rasismen som samhällsfaran.

När Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010 bestämde sig Aftonbladet med flera tidningar att knäcka partiet.

Åsiktsförföljelse med den ena glåpordskampanjen efter den andra blev vardag i samhällsdebatten.

Det var då Henrik Arnstad, som hade en gymnasieexamen som högsta merit, utnämndes till ”historieforskare”.

Han missfirmade alla som kultureliten ville att han skulle smäda.

Den seriellt dömde våldsverkaren, Tobias Hübinette, blev docent vid Södertörns högskola (var annars?) och ofta anlitad som expert på rasism.

Revolutionära fronten som var en våldsutövande vänsterrörelse blev kulturvänsterns fotsoldater.

Likaså den våldsbelastade Researchgruppen blev en förlängd arm till den privata spionorganisationen Expo som i sin tur har kopplingar till Expressen, Aftonbladet och Sveriges radio.

Som en propagandamaskin utmålade denna oheliga allians av kulturelit, tidningsfolk och kriminella all samhällskritik för att vara rasism, fascism, främlingsfientlighet och nazism, alternativt nynazism och nyfascism.

Den svagast begåvade halvan av borgerligheten, tillsammans med snarkande män, reagerade precis så ängsligt som var målsättningen.

Sveriges folk har blivit superängsligt och vågar inte ens uttrycka åsikter som är vanligt sunt förnuft.

Som tur är finns tillräckligt många kloka, men om det hade varit någon reda med folks civilkurage hade man sagt ifrån för länge sedan.

Jag hade Nya Tider till påseende innan jag blev krönikör i tidningen.

Det är en samhällsgranskande tidning med en nationell hållning. Nivån är hög.

Jag har hela tiden vetat att samhällsdebatten kommer att ändras.

Och i senaste numret bidrog Jan Myrdal med en krönika på en helsida där han skriver att Nya Tider är mer balanserad än Dagens Nyheters nuvarande ledning.

Inse att saker är på gång när till och med vänsterns portalfigur dömer ut dem. Fortsättning följer här.



1 kommentar:

  1. Vore trevligt med en statistik om hur många kommunister arbetar på fabriksgolv och hur många lever på samhället! Nu finns problemet att kommunister förekommer i alla politiska partier i Sverige så fastställa antalet är nog svårt.

    SvaraRadera