lördag 28 maj 2016

Om förtvivlan i Sverige - Gästinlägg

Dessa texter nedan är författade av av en Facebookvän till mig, Maria Natasja Baumert.

Texter som berörde mig mycket när jag läste dem.

Alla ni journalister på DN och Aftonbladet som jag vet läser min blogg och försöker få mig avskedad genom att ringa min arbetsgivare. Läs dessa texter från en helt vanlig svensk kvinna. Har ni inga mänskliga känslor kvar och känner någon som helst omsorg om Sverige? Förmodligen inte.

Några mycket kloka ord som publiceras med tillstånd av Maria och som jag hoppas ni delar. Över till Maria:

ÖPPET BREV, INNEHÅLLANDE BIKT TILL REGERINGEN.

Jag har gjort mig skyldig till ett antal smärre brott, så som att stjäla tuggummi ifrån den rara tanten i närkiosken, 13 år gammal. Jag skämdes, trots att jag inte åkte fast. 

Men ALDRIG, inte ens i min vildaste fantasi har jag varit med om sådana kriminella handlingar som NI begår.

Kanske har jag varit delaktig i att klottra med tuschpenna i nån trappuppgång i Botkyrka, sen kväll.
Detta i nån slags tro om att föreviga mitt namn. 15 år och rebell.

Men ALDRIG, har jag dragit ett namn i smutsen eller skrivit ett helt folk på pannan, så som NI gör.

Jag har slagit en vän på käften för att hon va elak, men tvingades också be om ursäkt inför övervakande föräldrar. Skamsen och ångerfull.

Dock har jag ALDRIG blivit så slagen och nedtryckt så som NI beter er mot oss OCH nån ursäkt har jag aldrig hört.

Jag har alltid hjälp vänner med pengar, jag har alltid lyssnat på problem och varit glad när de har lyckats. Som om det varit min egen seger. 

Jag anser mig själv, trots några "pojkstreck" ha blivit en bra samhällsmedborgare. Jag lurar inte mina medmänniskor på skattebetalarnas pengar, jag skriver inga falska intyg, eller dricker mig full på grannarnas bekostnad. 

Jag fattar inga större beslut utan familjens godkännande, eller låter vännerna betala mina krognotor. Så som NI gör, fast de betalande är VI.

Varför gör ni så här?
Är vi inte ETT land?
Är vi inte samma folk, i samma båt?

Hur känns det att bli så maktfullkomlig att man glömmer människorna, att man medvetet bygger torn och lämnar sitt folk på botten? På riktigt, hur känns det?

Jag vet, att på kvällen och många kvällar efter det att jag stal tuggummit hos kiosktanten, så kunde jag inte sova. Rädd att någon sett, rädd att polisen skulle storma mitt hem och slänga mig i fängelse.

Hur sover ni om nätterna?

Känns de kontant betalade sidenlakanen svala eller kastar ni er i ångest och skam över det ni gör?
Vaknar ni aldrig i vånda över att bli avslöjade?

För trots allt, kära bestämmande maktelit jag har gjort bus i mitt liv, ung och odödlig så skrattade jag det mesta i ansiktet.

Men aldrig har jag mött ett så sorgligt skämt som er. Och vet ni, jag skrattar inte längre!

GUD FÖRLÅT DEM INTE FÖR DE VET PRECIS VAD DE GÖR.

Jag vill bära upp varje dödat barn för era marmortrappor, rabbla upp namnen på varje våldtagen och antastad person i det här landet.

Jag vill skrika ut min frustration SÅ högt att det skallrar i era kristallkronor!

VARFÖR GÖR NI INGET!?

Jag står på gränsen till att be!

Tystnaden gör så ont och 

känslan utav förfall är så stark att jag bara vill lägga mig ner på högen utav nonchalans och insupa syret utav total likgiltighet.

Jag vill blunda och försvinna.

Jag vill inte se det här..

Jag kan INTE förstå varför folket inte reser sig!

Men så..

I samma sekund som hjärtslagen känns som svagast, i samma ögonblick som mitt sista andetag känns nära ser jag en bild.

En bild utav mina barn, 

en bild utav min familj och 

mina vänner.

Jag ser fragment utav hur det har varit och hur jag vill att det ska bli och jag förstår nånstans ATT jag inte får ge upp!

Sakta lyfter jag huvudet och 

försiktigt ser jag mig om.

Jag är inte själv. 

Jag är inte helt ensam.

Det finns många som mig och trots att benen känns stumma och fastän huvudet känns tungt

så fortsätter jag framåt.

Tro inte för en sekund, 

ni maktens män att jag ger mig.

Tro aldrig att jag håller tyst inför denna idioti. 

Det finns inte i mig.

Det finns inte i OSS som ser vad som sker.

Om ni har någon värdighet,

om ni har något som helst samvete kvar, 

kliv av era höga hästar och avgå innan vi står inför nästa begravning, 

Sveriges.

Maria Natasja Baumert

Bilden nedan är min egen kommentar. Hoppas Maria ursäktar.


1 kommentar: