onsdag 5 augusti 2015

Om en politikers ansvar

Dags för ett nytt gästinlägg. Denna gång av Rune Söderlund. Över till Rune:

En politikers ansvar

Den som utifrån ett politiskt handlingsprogram söker förtroende från väljarna och vill företräda dem i församlingar på riksdags, landstings och/eller kommunal nivå har också ett ansvar mot dem han, eller hon, företräder. Det ansvaret innefattar att den valde politikern (P) skall utföra sitt värv på en rimlig kompetensnivå och söka lösningar på de problem som uppstår utifrån det handlingsprogram som fick väljarnas förtroende.

I andra länder, vi behöver inte gå längre än till Sveriges närmaste grannar, tar också P ett sådant ansvar.

De kan anse att väljarna ställt dem inför en besvärlig utmaning då det gäller att skapa handlingskraftiga regeringar men jämkar ändå samman skilda meningar, de ger och tar men smiter aldrig ifrån sitt politiska ansvar.

Det kräver naturligtvis mod, kompetens och förhandlingsskicklighet. Egenskaper som politikerna i våra grannländer besitter men som tydligen är brist-varor i Sveriges riksdag.

I uppenbar beslutsångest och rädsla för att diskutera konkreta politiska frågor med andra partier (SD) kastar M, FP, KD, och C in handduken redan från början och träffar hellre överenskommelser med den naturliga motparten där man garanterar att inte driva sin egen politik, eller ens rösta på egna budgetförslag.

Är det att representera den egna väljarkåren på en rimlig kompetensnivå? Även om de politiker som träffat DÖ känner nöjda med det beslut som fattats torde majoriteten av deras väljare anse att de agerat på ett sätt som inte främjar väljarna eller deras intressen.

Det har kanske gjort arbetslivet lite lättare för de valda ombuden men uppfyller inte kravet på en rimlig kompetensnivå.

Regeringsformen

Regeringsformen (RF) utgör jämte successionsordningen, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen de svenska grundlagarna.

RF säger beträffande statsskickets grunder;  (1.kap. 1 §) ”All offentlig makt utgår från folket.

Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse. Den offentliga makten utövas under lagarna.”

Riksdagens ställning och legitimitet grundas på att den är folkets främste företrädare.

Riksdagsmännen representerar således inte främst sig själva eller sitt parti. De representerar folket. Sveriges riksdag är i sin sammansättning en representativ spegling av det svenska folkets åsikter, de beslut som nu fattas är det inte.

Det är väl känt att en majoritet av riksdagens ledamöter genom December-överenskommelsen (DÖ)  har beslutat frångå de åsikter de utgav sig för att verka för i valrörelsen. De representerar således inte längre folket utan enbart sig själva och sitt parti. Kan man i längden upprätthålla en överenskommelse vars syfte är att frångå grundlagens principer om ett parlamentariskt styrelseskick som speglar folkviljan och vad blir i så fall priset för detta ?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar