fredag 12 september 2014

Soft power och hard power

Läser boken "Soft Power: The Means To Success In World Politics" av Joseph S. Nye Jr. Länder har två typer av makt; "hard power" (försvar/militära muskler) och "soft power" (möjligheten att attrahera och övertyga (omvärlden)).

Reflekterar över vad Sverige har kvar i termer av "soft power" när till och med våra nordiska grannar börjar prata om att Sverige måste lämna det öppna nordiska samarbetet. När Sverige beskrivs i anglosaxiska världen som "Sweden has gone insane".

Fullt klart är att vi har både en hel del "hard power" och "soft power" att återskapa om det någon gång blir ordning i politiken igen. Om det överhuvudtaget är möjligt att återta d.v.s.

Men som folkpartiet säger, vi är ju inte längre ett folk, bara "medborgare" i Sverige. En nation utan ett folk, bara medborgare, som brukade dela vissa grundläggande värderingar som demokrati och rätt att yttra sin åsikt utan att bli hotad eller tystad. Som idag ser sin flagga som något att skämmas för och i vissa fall ett uttryck för "rasism", kallar Astrid Lindgrens älskade Pippi Långstrump för "rasistisk" o.s.v. Medborgarna skall tycka som politiska eliten tycker. Allt annat är "rasism".

Min diagnos av Svetige 2014 är ett land vänsterindoktrinerat under decennier, där kritiskt tänkande länge har motarbetats till förmån för kollektivt tänkande och kulturrelativism.

Ett land där nu kollektiv galenskap har tagit över debattklimatet, och där den gamla hederliga socialdemokratin har tappat alla visioner och ideologi och är bara numera är ett lokomotiv för extrempartier på vänstersidan som mp, v och Fi som firar lätta triumfer då loket fortfarande rör sig framåt tack vare sin tröghet och massa trots att ingen längre eldar i pannan.

Alliansen är inte ett dugg bättre. De har också sålt sig till extremvänstern bl.a. genom sin uppgörelse om migrationspolitiken med mp. Nya moderaterna kallar sig det "nya arbetarpartiet" och sviker sina gamla kärnväljare med ett slag i ansiktet.

Kvar blir en ideologilös, populistisk stinkande sörja i mittfåran utan förmåga eller vilja att ta ansvar för alla de viktiga frågor som Sverige måste ta tag i. Ett Sverige där extremvänstern sätter agendan.

Kulturrelativisterna hävdar att vår kultur inte är bättre än någon annan kultur. Politisk islam hälsas välkommet i Sverige helt aningslöst, hedersvåld tystas ned. Mona Sahlin och Reinfeldt har båda hävdat att Sverige är töntigt och inte hade varit något utan invandrare.

Hur har vi låtit detta hända? Varför röstar vi fram de politiker vi uppenbarligen förtjänar? Kanske är Sverige drabbat av kollektivt vansinne, eller i alla fall en masspsykos?


- Posted using BlogPress from my iPad

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar