lördag 13 september 2014

Om vänskap och en psykologisk gåta

Sommaren 2013 bevittnade jag en märklig förvandling hos en person som Nima Gholam Ali Pour igår skrev ett mycket läsvärt blogginlägg om med titeln "Bevis på att medierna är partiska".

http://nimatown.blogspot.se/2014/09/bevis-pa-att-medierna-ar-partiska.html

Det som titeln antyder är väl illa nog, men väl känt sedan tidigare. Detta inlägg handlar om den person som Nima skriver om, Bahareh Mohammadi Andersson som är på Folkpartiets riksdagslista på plats nummer 6 i riksdagsvalkretsen Skåne läns södra.

Hon är för mig en psykologisk gåta och varför det är så är vad detta inlägg handlar om.

Bahareh, med ursprung i Iran (precis som Nima) och min kära vän Hanna Gadban (med ursprung i Irak) uppträdde alltid som ett radarpar och peppade och stöttade varandra, skrev artiklar tillsammans och betraktade varandra som systrar.

Jag följde med intresse vad dessa unga muslimska feministiska (ej att förväxlas med Fi vänsterextremism) debattörer skrev och gjorde. Jag såg två kvinnor som arbetade för en modernisering och liberalisering av islam samt engagerade sig mot hedersvåld. Viktiga frågor i vårt samhälle och jag beundrade deras engagemang.

Någon gång sommaren 2013 skrev Bahareh på sin FB-sida att hon kandiderar för folkpartiet liberalerna. Jag som många andra gratulerade henne självfallet till sitt nyvunna politiska engagemang.

Men sen hände något. Bahareh förändrades nästan över en natt och började uppträda i skrift i sociala medier på ett sätt som inte förekommit förut. Hon började skriva saker som gjorde mig chockad. Hon fick en svans av följare (kommentatorer) ur den vänsterextrema "antirasiströrelsen" som började attackera alla som inte gillade det Bahareh skrev.

Jag fick inte det hela att gå ihop. En kandidat till folkpartiet liberalerna som omger sig med en hejarklack av vänsterextremister.

En dag i Augusti 2013 (tror jag) fick jag nog när Hanna Gadban, hennes tidigare "syster" kom under attack från Bahareh och hennes gläfsande följare.

Jag insåg att jag måste välja sida. Ett beslut som inte var svårt utan väldigt lätt. Jag valde att ställa mig bakom Hanna Gadban, och skrev några väl valda avskedsord på Bahares FB-sida och tog bort henne som FB-vän.

I chattar med Hanna samma kväll berättade hon hade gjort detsamma en vecka innan och tagit bort Bahareh som FB-vän. Hon kände sig mycket ledsen och sviken över Baharehs beteende mot henne.

Jag har många gånger försökt hitta en psykologisk förklaring till det som hände. Den bästa förklaringen som jag själv har kommit på är att Bahareh hade problem med sin muslimska identitet som på något sätt utlöste en förändring i henne när hon beslöt sig för en politisk karriär i folkpartiet liberalerna.

En mycket amatörmässigt gjord analys, men det bästa som jag själv kunde komma på. Så, det hela är fortfarande en gåta för mig.

Alla chattar med Hanna gjorde att vår vänskap fördjupades. Det kändes bra att finnas där för henne i hennes sorgearbete över sveket.

Vår fördjupade vänskap ledde till att jag blev inbjuden att vara med när Hanna fick ta emot priset för årets alumn på Södertörns högskola i oktober 2013. En inbjudan jag tog som en stor ära och jag deltog vid hennes högtidsdag med stolthet och glädje.

Jag väljer att klippa in Hannas FB-inlägg från denna dag, 3 oktober 2013, nedan:

"Kära vänner och följare, i dag står det fria ordet på prov!

Idag står jag här och beskådar alla dessa debatter, allt hat, all förakt, alla förföljelser, all förnedring, all förminskning, alla anklagelser, alla påhopp och allt förtal, med ett litet leende på läpparna.

Ja, kära vänner, det fria ordet är heligt! Jag lyckades skapa debatt i förbjudna ämnen i detta samhälle. Jag har upptäckt att gränsdragningarna mellan anti- rasister, islamister och alla extremister är suddiga, svårbegripliga och ibland vet man inte vem som är offer och vem som är förövare!

Idag står jag här och tilldelas min första utmärkelse. En seger för ett samhälle som inte vill anamma kulturrelativister som förebild!

En seger för ett samhälle som kämpat hårt för sekularism och jämställdhet. Idag står jag här och bredvid mig står vänner från höger och vänster förenade i att vi måste kämpa för våra medmänniskor, och detta förverkligas först genom att respektera oliktänkande.

Jag lämnade en diktatur bakom mig och har som en dröm att uppleva en värld där ingen ska behöva bli dömd för sin åsikt.

Jag lämnade förtrycket bakom mig och har som en dröm att ingen ska behöva bli förtryckt på grund av sina åsikter, sin livsstil eller sina livsval.

Jag vill få känna frihetens smak och där alla barn och ungdomar, män och kvinnor med invandrarbakgrund som förtycks i kulturens och religionens namn ska kunna göra sina val, frigöra sig, välja sina vägar och behålla sin egen identitet…

Förälskelsen för min kultur och min religion innebär inte att jag ska acceptera att vi lever i ett medeltida mörker….

Förälskelsen för mitt Sverige innebär inte att jag ser på min egen kultur som en minuskultur!

Någonstans ska vi mötas i ett intressant, spännande interkulturellt möte, det är det mötet som jag värnar om, kära vänner!

Ett interkulturellt möte där vi lever och samspelar i interaktion med varandra…
testa, öppna dörrarna, möt det nya obekanta, ta den risken, detta möte smakar gott och upplevelsen stannar kvar och gör skillnad!

Det gör jag, varje dag!

Jag vill tacka alla mina vänner och följare som har ägnat sin dyrbara tid på att motkämpa hatkampanj och nätmobbning mot mig. Och riktar därmed ett stort tack till mina kära vänner som var vid min sida idag
Maria Hagberg, Anders Thunberg, Ulla Wikander, Mikael Hagenbo, Veronica Montoya, Södertörns högskola"

Hannas ord från den 3 oktober 2013.

Jag fortsätter att följa Hannas livsresa som klok och modig humanist, människorättskämpe, liberal muslim och en varm och klok människa med ett hjärta och en penna av guld. Jag valde bort en FB-vän den där kvällen, men fick istället en riktig vän. Gåtan kvarstår dock - vad var det som hände?


- Posted using BlogPress from my iPad

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar